Jag har fått dem av fiskare-Kajsas Lena. Är de inte bra vackra?
— Jo… men i dag kan Anton ej ha nöje av att se dem.
— Kära Rika, var inte stygg! Och den lilla förtrollerskan, som naturen redan lärt att begagna sig av sina fördelar, klev behändigt upp på Erikas knä, lade sin kind intill hennes och såg henne med en så innerlig och förtröstansfull blick i ögonen, att Erika så till vida gav efter, att hon lovade att på aftonen föra henne till Anton.
Gabriella, som inte tordes begära mera, började åter sin lek med fiskare-Kajsas Lena, en liten rask flicka, som Haraldsson av sällsynt barmhärtighet upptagit, emedan Lenas mor, en fattig änka, som i många år sålt fisk på Tistelön, helt nyligen omkommit. Men leken ville inte mer komma i gång, ty Gabriellas otålighet förstörde i ena ögonblicket allt det nöje, hon haft möda att framkalla i det föregående.
Äntligen kom den så ivrigt efterlängtade aftonen. Vid Erikas hand inträdde Gabriella i sjukrummet. Anton satt till hälften upprätt i sängen.
— Ella! utropade han glatt och sträckte armarna mot den älskade systern. Gud ske lov att du är hemkommen… Nu skall du inte mer resa ifrån mig och lämna mig ensam nere i den stygga svarta plikten, där jag om natten, då vi foro genom… jag törs inte säga dig det, för det var bara nödtvång, sa far… Se, jag har dragit seglet så långt upp över mig, och ändå är det snart vått… Akta dig, Ella, du förkyler dig, om du vadar i vattnet!
Gabriella brast i tårar och kastade sig i Erikas armar. — Anton skrämmer mig, viskade hon, han ser så blek och stygg ut som Birger gjorde ibland; och så talar han så underligt.
— Ella, är du rädd för mig? frågade den sjuke gossen. Var inte det! Jag blir bra, om du sitter här på sängen hos
