någon inredning i huset eller gjort någon annan förbättring, varmed hon kunde överraska och fägna sin tacksamme make. Och Birger var tacksam. Han hade velat bära Erika på sina händer och akta henne för varje förtret och ledsamhet till tack för att hon uppoffrat sitt liv åt honom. Likväl längtade han dock beständigt efter våren för att genom frisk och kraftfull verksamhet döva den oro, som aldrig lämnade honom.
Under en kvalmig julinatt sågs en livlig verksamhet inom det nya huset på Tistelön. Till och med den tröge Anton hjälpte villigt till att bära och ordna sakerna i båten. Haraldsson skulle ut på säljakt, och Gabriella som länge bett att få vara med om en sådan färd, hade äntligen övertalat gubben att uppfylla hennes önskan vid nämnda tillfälle, då den nya båten tillika skulle provseglas. Erika, som icke gärna lämnade sin älskling, hade beslutit att göra sällskap, och tillredelserna voro således icke få, ty man ämnade både frukostera och äta middag på utfärden.
Slutligen var sällskapet i ordning och inskeppat, ty innan soluppgången måste skyttarna ligga dolda på de skär, vid vilkas branter sälarna gingo upp på morgonen för att sola sig. Gabriella var förtjust. Hon hade så sällan fått tillfälle att lämna sin ö, att varje utfärd fröjdade henne och betraktades såsom ett slags epok i hennes stilla liv. Erika hade väl ofta tänkt att göra någon förändring i deras enslighet, men alla förslag till umgänge med städerna strandade gemenligen mot hennes egen olust att utvidga den trånga krets, varvid hon blivit van. Det fanns ock en fin känsla eller kanske blott och bart en instinkt, som avhöll Erika från att träda i närmare beröring med människorna. Hon visste, att alla, om slöjan en gång föll, med avsky och förakt skulle draga sig från Gabriella, den enda, för vilken en sådan uppoffring kom i fråga, och vad vore då vunnet? Skulle ej den stackars flickan i denna händelse känna en smärta
