som obekantskapen med världen kunnat bespara henne! Men å andra sidan var det ej rätt att låta detta unga, livliga sinne förgäves längta efter den minsta förändring. — Jag vill tänka därpå! sade Erika till sig själv eller till sin man. Vi måste skaffa Gabriella någon passande förströelse. Och så tillkom, att börja med, en och annan lustfärd, varibland den närvarande även räknades.
— Vad jag är glad! jublade den unga flickan och hoppade mellan tofterna. Du var riktigt snäll, pappa, som lät mig komma ut och pröva din nya båt. Den klyver böljorna så raskt, att jag har min lust och glädje av att bara se på den.
— Men vill du ej se, att jag gjort ett litet tält åt dig? sade Anton och visade på ett uppspänt segel, inom vars skydd åtskilliga kuddar och täcken lågo i ordning.
— Å jo, söta Anton, visst ser jag på det också! Där ska Erika och jag sitta, när solen kommer och skiner hetast på oss. Men nu är det roligast att vara uppe… Se, Erika, havet blänker så vackert och klart — det är bra grant. Jag vet icke varför vi ej många gånger förut rest med pappa på sälskytte… men så ska vi hädanefter ta skadan igen.
— Gå in du, dansdocka, och lägg dig i huset, som Anton ställt ihop åt dig! uppmanade Haraldsson, som var rädd att hans ögonsten skulle förkyla sig i nattluften.
— Nej, pappa lilla, jag slipper ju att lägga mig! Det är så roligt att se på havet. Ack, den som bara finge se havsfrun eller en liten grann älva, det vore något det! Har pappa aldrig sett något sådant, då pappa legat ute om nätterna?
— Å, jag har både sett och hört något av vardera i min dar. Men havsmannen tycker inte om, att man talar om något sådant.
— Ja, då ska vi låta havsmannen vara, men havsjungfrun, hon blir nog inte stött om vi språkar om henne. Jag minns en saga, som fiskare-Kajsa talade om för mig, då jag var liten.
— Den gör också mig tung till sinnes! sade Anton, som
70
