sälskinnsjacka och röd kjol, så lik den hon haft för flera år sedan, att han, då han tog hennes skridskor, ofrivilligt utbrast:
— Du är så lik den lilla Rose, att jag knappast känner igen dig, och det påminner så om flydda tider, att jag åter känner mig sexton år gammal.
— Det är just så man bör känna sig en sådan dag som denna. Låt oss nu ge oss i väg och ta oss en tur, innan det kommer någon. Det är bara några barn därnere nu, men eftersom det är lördag, dröjer det inte länge, förrän det kommer en massa folk, svarade Rose, och snart voro de lika muntra och varma som barnen omkring dem, ty isen befann sig i gott tillstånd, februarisolen strålade, och den skarpa vinden förlänade deras kinder en varm färg.
— Berätta nu om den plan, din mor talade om, började Rose, då de gledo fram över isen, ty Charlie tycktes ha glömt allt utom nöjet att få ha henne för sig själv.
— Plan? Åh, ja visst! Den är helt enkelt den, att jag i nästa månad reser ut till min far.
— Verkligen? Och Rose såg både förvånad och klentrogen ut, ty detta var icke någon ny plan.
— Ja, verkligen. Du tror det nog ej, men jag ska göra det, och mor ämnar följa med mig. Vi har emottagit ett brev från guvernören, och han säger, att om hon inte kan skiljas från sin stora baby, ska hon följa med, så blir vi alla lyckliga tillsammans. Vad säger du därom?
— Jag tycker ofantligt mycket om det, men jag blir riktigt andfådd vid tanken på att tant ska resa, när hon aldrig förr velat höra talas därom.
— Hon är inte nu heller vidare förtjust i planen, och det är endast på ett villkor, som hon samtycker.
— Vilket är det? frågade Rose och försökte frigöra sina händer, ty en blick på Charlies ansikte kom henne att misstänka vad som skulle följa.
— Att du följer med oss, svarade Charlie, och fasthållande hennes händer, tillade han hastigt: Låt mig tala ut, innan du säger något. Jag menar inte, att något ska förändras, förrän du är redo, utan att du, om du är villig att uppge allt annat, ska leva
