Hoppa till innehållet

Sida:Rosor i blom 1927.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Det rådde mycken sorg efter den vackra, glada prinsen, men det är onödigt att tala om den annat än i samband med Rose, ty det är med henne vi ha mest att skaffa, enär de övriga karaktärerna intaga en underordnad plats.

Då tiden mildrat den första chocken av den plötsliga förlusten, fann hon till sin överraskning, att minnet av hans fel och förtjänster, korta liv och sorgliga död blev otydligt, liksom om en vänlig hand suddat ut det, och återgav honom åt henne i en vacker bild av den hurtige, muntre gosse, som hon hade älskat, och icke såsom den lidelsefulle unge man, som hade älskat henne.

Det beredde henne stor tröst, och efter att ha vikt ned det sista läskade blad, på vilket hans namn fanns skrivet, grep hon sig med glädje an att åter öppna och läsa igenom de lyckligare kapitel, som utmålade den unge riddaren, innan han drog ut för att falla i sin första strid. Intet av den berövade kärlekens bitterhet vanställde detta minne för Rose, ty hon fann, att den varmare känsla för Charlie, som just börjat spira upp i hennes hjärta, hade dött samtidigt med honom och låg kall och stel i hans grav. Hon undrade men var även glad däröver, ehuru hon emellanåt kände ett styng av ånger, när hon uppdagade, hur möjligt det var för henne att fortsätta livet utan honom och nästan kände det, som om hon befriats från en börda, sedan hon icke längre behövde taga hänsyn till hans lycka. För henne hade ännu icke kommit den tid, då kännedomen om att en mans hjärta var lämnat i förvar hos henne, skulle utgöra hennes livs stolthet och glädje; och medan hon inväntade detta ögonblick, njöt hon av den frihet, hon tycktes ha återvunnit.

Eftersom hon befann sig i detta tillstånd, förargade det henne i hög grad att bli betraktad som en flicka med brustet hjärta och beklagad för förlusten av sin unge friare. Hon kunde icke förklara saken för hela världen, så hon låtsade ingenting om och ägnade sig i stället åt de goda verk, som alltid ligga redo och vänta på att bli utförda. Eftersom hon valt filantropi till sitt kall, ansåg hon det vara på tiden att börja