med det uppdrag, som alltför länge varit försummat.
Hennes planer voro utmärkta, men de hade icke en sådan hastig framgång, som hon hoppades, ty alldenstund hon hade att göra med människor och icke med döda ting, trädde jämt och ständigt oväntade hinder i hennes väg. »Hemmet för dekiga damer», såsom gossarna envisades att kalla hennes två nyreparerade hus, började fint, och det var angenämt att se de hemtrevliga rummen bebodda av aktningsvärda kvinnor, ägnande sig åt sina olika arbeten och omgivna av allt det, som gör livet behagligt. Men så småningom kom Rose underfund med att de goda människorna väntade, att hon skulle dra försorg om dem på ett sätt, som hon icke tagit med i räkningen. Buffum, hennes vicevärd, rapporterade ständigt om klagomål, nya önskningar och allmänt missnöje, om de icke blevo beaktade. Och det värsta av allt var, att utomstående i stället för att sympatisera med henne endast skrattade och sade: »Vad var det, vi sade?
Farbror Alec stod emellertid trofast vid hennes sida och hjälpte henpe med goda råd ut ur många tråkigheter.
— Väntjänster skiljer oftare folk åt, än de förenar dem, sade han bland annat, och jag har sett månget vänskapsförhållande förstöras därav att tacksamhetsskulden var enbart på ena sidan.
— Jag känner till ett slags människor, som är tacksamma, och jag ämnar hädanefter ägna mig åt dem. De tackar mig på många sätt, och att hjälpa dem är ett nöje. Kom med på sjukhuset och titta på barnen eller till asylen och ge Phebes småttingar apelsiner. De klagar inte, och inte heller kältar de livet ur en, Gud välsigne deras små hjärtan! utbrast Rose.
Och sedan lät hon Buffum sköta »Damhemmet» och ägnade hela sin energi åt småttingarna, som alltid voro redo att taga emot de minsta gåvor och gengälda dem med okonstlade tacksägelser.
Då våren kom, spirade nya planer upp lika naturligt som maskrosor. De stackars barnen längtade efter landet, och alldenstund de grönskade fälten icke kunde
