om namnet, intog sin plats bland dem och började så småningom frodas. Men hon blev inte söt och var aldrig ett livligt, tilldragande barn, ty hon tycktes ha blivit född i sorg och vuxit upp i elände.
Rose vann snart hennes hjärta, och då önskade hon nära nog, att hon icke hade gjort det, ty barnet klängde sig med besvärande ömhet fast vid henne, och om de voro skilda, länge från varandra, ropade hon efter »tant Vose».
Då det varma vädret kom, tillkännagav Rose, att Dulce behövde bergsluft, ty hon upprepade pliktskyldigast så många som möjligt av d:r Alecs föreskrifter, och med tanke på hur gott Cosy Corner gjort henne själv för många år sedan, beslöt hon att pröva det på barnet. Tant Jessie och Jamie följde med henne, och mor Atkinson tog emot dem lika hjärtligt som förr. De vackra döttrarna voro allesammans gifta och borta, men en annan ung dam intog deras plats, och ingenting tycktes vara förändrat förutom det att de gamla huvudena voro mera gråa och de unga sutto litet högre än för sex år sedan.
Rose strövade omkring med Dulce som en hängiven höna med en ganska klen kyckling. D:r Alec kom upp och tillbringade några dagar där, och han förklarade, att barnets tillstånd var lovande. Men sommarens evenemang var ett oväntat besök av Phebe. Två av hennes elever hade bjudit henne med sig på en tripp bland bergen, och hon rymde från det stora hotellet för att överraska sin lilla matmor med att få se henne så kry och lycklig, att Rose sedan icke hyste någon oro för hennes skull. De tillbringade tre härliga dagar med att ströva omkring tillsammans, prata så, som endast flickor kunna prata efter en lång skilsmässa, och njuta av varandras sällskap som ett förälskat par. Och liksom för att göra saken riktigt fulländad, föll det sig av en sällsam slump så, att Archie tittade upp över söndagen, så Phebe fick sin överraskning, och tant Jessie och telegrafen bevarade sin hemlighet så väl, att ingen visste, vilka modersränkor, som åvägabragt denna lyckliga händelse.
Sålunda fick Rose åse en mycket vacker lantlig kärleksidyll, och långt efteråt, då Phebe begivit sig
