Sida:Rosor i blom 1927.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

av åt ett håll och Archie åt ett annat, tycktes ekot av de ljuva orden dröja kvar i luften, ömma vålnader ha sitt tillhåll i pinielunden, och till och med den stora kaffepannan hade fått ett slags gloria, ty dess blänkande sidor återspeglade de ömma blickar, som växlades mellan de älskande, då den ena fyllde den andras kopp under den sista frukosten.

Rose fann dessa minnen mycket intressantare än någon roman, hon läst, och fördrev ofta sina lediga stunder med att utmåla en lysande framtid för Phebe. En av de allra härligaste dagarna satt hon under ett gammalt äppelträd på sluttningen bakom huset. Lilla Dulce, som tröttnat på att leka, låg insomnad i ett litet rede, hon gjort i ordning åt sig i en hövålm, Rose satt lutad mot det knotiga gamla trädet och drömde, då helt plötsligt åsynen av en mycket solbränd, småleende ung man kom henne att spritta till och utbrista helt glatt:

— Nej men, Mac! Varifrån har du ramlat ned?

— Från toppen av Mount Washington. Hur mår du?

— Utmärkt! Vill du inte gå in? Du måtte vara trött efter ett sådant fall.

— Nej tack. Jag har redan träffat den gamla damen. Hon sade mig, att tant Jessie och gossen gått in till stan och att du satt någonstans här ute, så jag kom direkt hit och slår mig ner här, om du inte har något däremot, svarade Mac, i det han spände av sig ryggsäcken och slog sig ned i en hövålm, som om den varit en stol.

— Det här är den tredje överraskningen, jag haft i sommar. Först dök farbror upp här, så kom Phebe och nu du. Har du haft en trevlig fotvandring? Farbror talade om, att du givit dig i väg.

— Härlig! Jag känner mig, som om jag hade varit i himmeln i närmare tre veckor.

— Du ser ut, som om himmeln bekomme dig väl. Brun som en hasselnöt men frisk och munter.

— Luffarlivet passar mig utmärkt. Jag tog mig ett dopp i floden på vägen hit och gjorde min toalett på en plats, där Miltons Sabrina hade kunnat leva, sade han.