mer det led mot julen. Hennes byrålådor stodo öppna, så att man kunde uppfånga glimtar av alla de läckra småsaker, som hon knöt brokiga band om.
Vid dylika tillfällen bruka unga flickor se glada ut, men Rose hade en mycket allvarlig uppsyn, medan hon arbetade, och kastade då och då ett paket in i lådan med en liten knyck på nacken, liksom om ingen kärlek gjort gåvan dyrbar. Denna hennes uppsyn var något så ovanligt, att den slog d:r Alec, som just kom in, och förlänade hans ögon ett ängsligt uttryck, ty varje moln på hennes panna kastade sin skugga över hans.
— Kan du avvara en minut från ditt trevliga arbete och sy ett styng i min gamla handske? frågade han.
— Ja, farbror, så många du vill. Hennes uppsyn ljusnade, och hon sträckte fram båda händerna för att taga emot den nötta gamla körhandsken.
— Jag ser, att den givmilda damen är i full verksamhet. Kan jag hjälpa dig på något sätt? frågade han med en blick på alla de småsaker, som lågo framme.
— Nej tack, såvida du icke kan uppfylla mig med samma intresse och glädje över det här, som jag brukade känna förr i tiden. Tycker du inte, att det är gränslöst tråkigt att göra i ordning presenter åt andra än de, som vi älskar och som älskar oss? tillade hon med smått skälvande röst.
— Jag ger inga presenter till sådana människor, som jag inte håller av. Kan inte göra det, i all synnerhet inte till julen, när varje sak, vi ger, bör vara åtföljd av god vilja. Om alla dessa näpna saker är avsedda för kära vänner, måtte du ha en väldig massa sådana.
— Jag trodde, att de var mina vänner, men jag har kommit underfund med att många av dem inte är det, och det är just det, som bekymrar mig.
— Tala om alltsammans för mig, kära barn, och låt den gamla handsken vara, sade han, i det han slog sig ned bredvid henne med sin mest deltagande uppsyn. Finns det en droppe malört i bägaren, som lovade att bli så härlig, Rose?
