tycktes betvivla sanningen, tills det blev omöjligt att tvivla längre, och då ryggade hon tillbaka, som om hon plötsligt blivit medveten om att handla orätt, och begagnade sig av varje tillfälle att avlägsna sig från »flickornas vrå», såsom den vackra fönstersmygen kallades.
Konsertplanen erbjöd utmärkta tillfällen till att göra det, och kväll efter kväll smög hon sig bort för att inöva sina sånger där uppe, under det att Archie satt och stirrade med dyster min på den försummade sykorgen och det stumma pianot. Rose kände medlidande med honom och hade gärna sagt honom ett tröstens ord, men var för blyg därtill — han var så reserverad av sig — så hon lät honom sköta sitt frieri på sitt eget sätt, i känslan av att en kris snart skulle inträda.
Hon var säker på det, när hon satt bredvid honom på konserten, ty under det att de övriga medlemmarna av familjen nickade och smålogo, pratade och skrattade, satt Archie stum som en fisk med armarna i kors över bröstet, liksom för att lägga band på varje sinnesrörelse. Han kastade inte ens en blick på programmet, men Rose slöt sig av hans hastiga andhämtning och det intensiva uttrycket i hans nyss så förströdda blick till, när Phebes tur hade kommit.
Men hennes egen sinnesrörelse hindrade henne från att taga någon vidare notis därom, ty hon kände både hopp och fruktan, medkänsla och förtjusning i fråga om Phebe. Salen var fullpackad, publiken tillräckligt blandad att göra den allmänna åsikten opartisk, och scenen full av småttingar med blänkande ansikten, en mycket effektiv påminnelse om konsertens ändamål.
— Nu kommer hon! O, farbror, mitt hjärta dunkar, som om det vore jag själv, som skulle upp! viskade Rose med en liten flämtning, då — efter några nummer — pianot sköts fram och allas blickar riktades mot dörren till förrummet.
Hon glömde att se på Archie, och det var kanske bra, ty hans hjärta dunkade nästan hörbart, när han väntade på sin Phebe. Men icke ut ur förrummet utan ut ur barnskaran, där hon suttit i skuggan av orgeln, kom den ståtliga Phebe i sin vinfärgade klän-