som en martyr, det är jag säker på, sade Rose, som just satt vid fönstret.
— Här är han — jag har tagit honom i släptåg för dagen och vill, att du piggar upp honom med litet beröm, för han kom med utan motstånd, fastän han ämnat följa med farbror någon annanstans, utbrast Steve, i det han drog sig litet åt sidan och exponerade brodern, som tog sig ovanligt bra ut i gala, ty poleringen började göra sig gällande.
— Ett gott nytt år, tant — detsamma till dig, kusin, sade Mac, som inte tog mer notis om Steve, än om han varit en fluga, i det han gav den gamla damen en hjärtlig kyss och erbjöd Rose en egendomlig liten bukett av penséer.
— »Hjärtero» — tycker du, att jag behöver det? frågade hon allvarligt
— Det gör vi alla. Skulle jag kunna ge dig något bättre än det en sådan dag som denna?
— Nej, och jag tackar dig så mycket, sade Rose, som plötsligt fick tårar i ögonen, därför att Mac tycktes förstå henne så väl.
— Har Archie varit här? Han sade, att han inte skulle gå någon annanstans, men jag hoppas, att ni talade förstånd med honom, sade Steve, som stod framför spegeln och rättade på sin halsduk.
— Ja, han var här, men såg så dyster ut, att jag kände mig riktigt ångerfull. Rose piggade upp honom litet, men jag tror inte, att han har lust att göra några visiter, och jag hoppas, att han inte gör några, för hans uppsyn berättar historien endast alltför tydligt, svarade tant Plenty.
— Åh, det där har han övervunnit om en eller annan månad, och Phebe får snart en annan friare, så oroa dig inte för hans skull, tant lilla, sade Steve med uppsynen hos den, som känner till allt om den saken.
— Om Archie glömmer, kommer jag att förakta honom, och jag vet, att Phebe inte försöker få en annan friare, fastän hon förmodligen kommer att få sådana, för hon är så ljuv och god, utbrast Rose med förtrytelse.
