— Alltså skulle du vilja, att Arch hoppas mot allt hopp? sade Mac.
— Ja, det skulle jag vilja, för en friare är icke värd något, om han icke menar allvar.
— Alldeles! Alltså skulle du vilja, att de väntar och fortsätter att älska varandra, tills de förmått sina anhöriga att ge efter eller det tydligt framgått, att det icke tjänar någonting till att vänta.
— Allt det här bråket med Archie har verkat demoraliserande på oss alla. Till och med ugglan har vaknat och har ännu inte övervunnit upphetsningen, som du ser. Han har ingen erfarenhet, stackars gosse, anmärkte Steve, i det han ömt betraktade sin bukett.
— Det är sant, och jag bad om upplysning bara därför att jag kanske själv förälskar mig en vacker dag, och då blir det här till nytta, förstår ni.
— Du förälskad! Och Steve kunde icke återhålla ett skratt vid tanken på att bokmalen skulle falla offer för den ömma passionen.
— Ja, varför inte? sade Mac helt oberörd. Jag ämnar studera kärlek såväl som medicin. Jag blir kanske smittad en vacker dag, och då vet jag, hur jag ska behandla och bota sjukdomen.
— Om du får den lika svårt, som när du hade mässling och kikhosta, går det dig illa, gamla gosse, sade Steve, som kände sig mycket road.
— Det vill jag också. Ingen stor upplevelse kommer och går lätt, och kärleken är den största vi känner till, tror jag, med undantag av döden.
Något visst i Macs lugna ton och tankfulla ögon kom Rose att se på honom med förvåning, ty hon hade aldrig förr hört honom tala så. Steve stirrade också i största häpnad; så sade han med låtsad ängslan:
— Han har förmodligen smittats av något på sjukhuset — tyfoidfeber kanske — och börjar nu yra. Jag ska föra bort honom, innan han blir vildare. Kom nu, gamla dåre, vi måste ge oss i väg.
— Var inte orolig, för jag är alldeles kry och dig mycket förbunden för ditt råd, ty jag inbillar mig, att jag blir förtvivlat förälskad, när min tid kommer, om den någonsin gör det. Du anser det väl icke
