för en främmande sak. Vi Svenskar äro icke nog inskränkte i våra politiska beräkningar för att anse Oss böra fördröja vårt försvar tills härjaren bränner våra hus, nedtrampar våra skördar och kränker våra seders helgd; icke nog sjelfviske för att söka skilja våra angelägenheter från mänsklighetens. Vi hafva haft oförrätter att hämnas, förluster att ersätta, vådor att afböja — och freden med Danemark vittnar säkrast, att Vår Kron-Prins haft Sveriges omedelbara nytta till sitt hufvudsakliga föremål. Ni torde, Herr von Holten! känna något af Nordens Historia. Ni torde äfven i Danemarks häfder hafva läst om en Prins af Pfalz Zweibrücken, Carl Gustaf, som under namn af Carl den X:de blef Sveriges Konung. Äfven denna Prins, af Utländsk börd, förde, likasom nu Carl Johan, Sveriges Söner att strida i främmande Land. Och, sedan han på Seeland eröfrat åt Sverige Skåne, Halland, Blekingen och Bohus Län, samt återskänkt dessa, af ålder med Sverige förenade Provinsers Innevånare Svensk frihet, har det väl under loppet af ett och ett halft Sekel funnits, ibland Europas dårar,
