någon enda så vanvettig, att han vågat skrifva om honom hvad Ni skrifver om den Furste, som, med en förundransvärd likhet i företag och framgångar, fullbordat hans stora plan till Nordens väl? De gåfvos då visserligen, Danskt sinnade Aristocrater, som icke unnade Svensk rätt åt Skånes, Hallands och Blekingens samt Bohus Läns Allmoge, som understundom väpnade mot Svenska Styrelsen några Vagabonder, kända i vår Historia under namn af Snapphanar. Men hvilken, för mänsklighetens väl ömmande Man, som jemfört denna fria Allmoges tillstånd med den Seeländska Stavnbundnes, har icke välsignat den ädla Hjelten, hvilken, till gemensam fördel, förenade hvad Naturens Herre budit att vara förenadt.
Och de främmande penningarne? Ville Ni, då Ni med en illslug tvätydighet nämnde dem, bedraga Norriges Folk, att tro Vår Kron-Prins sälja Svenskt blod? Nej, Herr von Holten, detta barbariska bruk är ej öfvadt af någon Svensk Förste, det vanhedrade fordom blott en och annan Tysk. Men
