— ännu gick en darrning genom de rödblommiga topparna.
På en af stammarna satt en yngling.
Han var lång och smärt som de granar, han nyss fällt. Hans hatt gungade på en grankvist, rocken och västen hängde på en torr grenstump. I den hvita skjortans halsöppning skymtade hans kraftiga, bruna bröst, och de till armbågen uppkaflade ärmarna blottade hans starka, solbrända armar.
Han satt litet framåtlutad och betraktade sin högra arm. Böjde den och sträckte åter ut den, såg hur musklerna svällde och hur senorna spändes kraftigt under huden.
Ynglingen log.
Han grep sin yxa, höjde den på rak arm i luften, höll den ett ögonblick orörligt utsträckt och svängde den därpå lekfullt ett par gånger.
Ynglingen smålog på nytt.
»Nu ligga där redan tjugufem stycken, och ännu känns yxan inte det minsta tung!»
Göken gol. Ynglingen såg upp mot kullens brant. »En underbar vår!» tänkte han. »Aldrig ha granarna blommat så eldröda, aldrig ha tallarna skjutit så många skott, aldrig har bäcken sorlat så muntert och aldrig har göken galat så tätt. Hela naturen är som förtrollad. Det skulle ej förvåna mig, om jag också i dag finge se skogsrån skymta fram mellan träden.»
Han satt en stund med hufvudet lutadt mot handen.
»Det berättas att de ej mera visa sig… men farfar hade ännu själf sett dem. De ha blifvit skygga sedan man började rödja skogen —————.»
— 8 —