jag har att göra med dig, eftersom du inte hade att göra med mig på samma sätt som de andra. Det är också sant, men ändå har du varit närmare och djupare förenad med mig än någon annan. Hvad bryr jag mig om dem! De äro alla kräk, och det är mig likgiltigt om de ha funnits till eller inte. Men vid dig har jag varit fäst med starka band, fastän du kanske inte förstår det. Olof! Då jag satt i din famn, kände jag att mitt blod tillhörde dig, och den känslan har aldrig riktigt försvunnit. Det är dig jag har sökt under dessa år — dig och bedöfning för den längtan du utsådde i min själ. Det är dina smekningar jag tänkt på, när deras röfvarhänder berörde min kropp, det är med dig jag har felat och syndat!»
Ångestsvetten pärlade på Olofs panna — som om han först hade blifvit piskad och sedan steglad. »Jag förstår, jag förstår!» hade han velat utropa. »Nu förstår jag redan hvad som helst!» men han kunde ej få fram ett enda ord.
Kvinnan hade flyttat sig närmare och betraktade- honom med eldiga blickar.
»Herre Gud, se inte ut så där!» utropade hon och kastade sig ned på knä framför Olof, omslingrande hans knän med sina armar. »Jag anklagar inte dig ensam. Jag tror jag lofvade rifva ut ögonen på dig — nej, nej, det gör jag inte. Jag är galen, vi äro alla galna, alla ha vi felat! Afsky mig inte, skjut mig inte ifrån dig. Jag är usel och dålig, men förstår du inte att jag har älskat dig, dig och ingen annan!»
Olof vred sig i ångest — som om hela hans förflutna hade förvandlats till en stor, svart orm, hvilken
— 272 —
