nu slingrade sig omkring honom och hotade att kväfva honom.
»Låt mig hållas — vrid dig inte lös — bara ett ögonblick, jag går genast. Var inte ledsen, jag anklagar inte dig. Inte visste du ju då hurudan jag var — vi visste ju ingenting, ingenting alls.»
Hon tystnade och såg länge granskande på Olof.
»Säg mig en sak?» bad hon efter en stund. »Ha också andra varit hos dig… ? Jo, jag ser det i dina ögon! Ja, det är så, ingen af dem, som du en gång varit med, kan någonsin glömma dig. Ack, skulle du ha varit likadan som de andra — sådana vill man aldrig mera återse. Men du var… ja, du var du, och vi komma alla tillbaka till den, som en gång har tagit våra hjärtan. Ibland tro vi oss hata honom, men det göra vi inte. Och när lifvet har sårat och sargat oss, då komma vi tillbaka till honom, som… hur skall jag säga, liksom till kyrkan… eller nej, liksom botgörare på pilgrimsfärd… för att bikta våra synder… för att minnas allt som var rent och vackert… för att gråta öfver att det inte fick förbli så — alltid…»
Rösten stockades. Hon sköt åt sidan spaden, som Olof alltjämt hållit kvar i handen, så att den skramlande föll till golfvet — fattade häftigt hans händer och tryckte gråtande sitt ansikte mot dem i hans famn.
Det föreföll Olof, som om skymning hade inträdt i rummet. Han satt orörlig med hakan tungt nedsjunken mot bröstet och ur ögonen droppade stora tårar, liksom af smältande snö från taken om våren.
En lång stund förgick. Slutligen uppslog kvin-
