inte får andra med mig. Många äro de inte heller längre — i morgon ha vi möte igen.
Och sedan skall jag först hugga i på allvar, när ni äro hemma! Om han blott blefve sådan, att vi en gång skulle kunna angripa kärret tillsammans. Ack, att jag inte kan flyga! Då behöfde jag inte svettas öfver detta usla pappersark!
Var frisk och rask och må alla goda andar skydda dig och honom!
- Den väntande.
Skrif snart — genast!
8 september 1900.
- Du!
Ditt bref var mig som ett slag af ditt hjärta! Det var du själf i hvarje ord, och det förklarade för mig en sida hos dig, som jag ej kan skatta högt nog.
Du är bekymrad, men du bekymrar dig onödigtvis. Skulle väl vårt barn bli vanskapligt till kropp och själ? Aldrig! Att något ännu skall drabba oss är klart. Och det som skall ske, sker, och det ta vi lugnt emot med förenade krafter. Men med vårt barn har det ingenting att göra! Du var visserligen litet nedslagen då, men frisk, både till kropp och själ. Och jag känner mig så kraftig och lifslustig, att det måste gå öfver i honom, om han så vore en sten. Och min själ öfverflödar af kärlek till dig och förtröstan på framtiden! Och då jag när honom med detta, så vet jag också att han blir en afbild däraf. — Den där skatan och hackspetten har du uppfattat
