orätt. Skatan hämtade dig ju en hälsning från mig — hvad rår hon för att hon inte har en vackrare röst. Och hackspetten sedan. Förstår du inte att den plockade bort masken ur hans boning, i hvars sinne masken aldrig skall få borra sina gångar. Så är det.
Men jag är så lycklig öfver att du skref just om den saken. Ty det förvissade mig om att han skall bli sådan som vi vänta. Nu förstår jag hur gränslöst du måtte ha lidit under dessa år. Du skulle nog inte duga till brottsling, Olof! Till och med jag, som är kvinna, skulle kunna utföra och bära ett brott med kallare mod. Ack, hvad jag älskar dig just sådan! Och hvad jag är glad och tacksam öfver att mitt barns far är sådan! Ett ömt, vaket samvete… det är det bästa du kan skänka honom utom allt annat, som han får af dig.
Jag är öfvertygad om att det blir en gosse, och jag känner i mitt blod att det blir en sådan son, att han kan arbeta på kärret med dig.
Och hans rum! Du riktigt förvånar mig, du rustar det ju, som för en drottning och en arfprins. Jag skulle också säga: rif bort den igen — men hvem har rätt att slita bort det som gjorts af kärlek… ty det var ju ett kärleksverk och ingen grannlåt!
Och du kämpar allt för ditt kärr. Så skall det också vara, annars hade det intet värde. I hvarje fall är segern viss. Hugg i bara, hugg i för både mig och honom! Hvad det är skada, att han inte genast, när vi komma hem, kan gripa verket an med dig!
Ja, hemkomsten längta vi också efter. Och kanske behöfva vi inte heller vänta länge. Men om det
— 288 —
