Forsen vaknade ur sitt nattliga drömmeri.
Vaktkarlarna, som sutto på de vid stränderna uppkastade stockhögarna, rörde på sig.
»Mot fria flottaregossar som vi
äro bönderna bara drängar!
upprepade de närmaste vaktkarlarne. Och sedan fortplantade sig sången från den ena stockhögen till den andra, från strand till strand, långsmed hela forsen, ända bort till dem som flottade stockarna vidare nedanför forsen.
Därpå blef allt åter tyst, ty midnatten älskar ej sång, om den också fordrar en slik, från man till man gående hälsning. Den lyssnar hellre till strömmens sagor om sjörået som årligen fordrar ett människooffer — ett barn eller en fullvuxen, men alltid minst ett lif om året.
Då härskar en högtidlig stillhet. Männen sitta tysta som i kyrkan, och skämtet dör på de råaste läppar. Många minnas egna upplefvelser — en man som försvinner, bortryckt af en osynlig hand, en änka som klagande vrider sina händer, faderlösa barns gråt. De finnas, som på de drunknades lik ha sett märken af sjötrollens fingrar, eller som måhända själfva någon midnattsstund sett den glimmande fåra i vattnet, som utvisar den väg rået simmat fram. Hvems tur blir det väl nu? Ingen vet det, men då är olyckan icke långt borta.
Den lilla lägerelden kyttade, forsens brus ljöd svagare. Lyssnade till älfvens midnattssagor sitta männen tysta och stirra ned i vattnet.
Då höres plötsligt ett kraftigt rop från forsens nedre ända. Männen rycka till.
»Bommen fast, slut till bommen!» ropas det.
— 40 —
