»Gud vare lof!» sucka de ur sagovärlden uppvaknande männen, hvilka först tagit ropet för ett nödrop. Alla springa upp, stockarna lyftas vågrätt öfver hufvudena till tecken att farleden är spärrad, och kommandoropet »bommen fast, bommen fast!» flyger från man till man uppför forsen, ända dit upp.
»Bommen fast!» svara männen däruppe och störta från lägerelden till stranden. Bomtrossen lösgöres från sin påle, och ändan af bommen halas in till stranden.
»Nog hållas de nu!» yttrar någon. »Men jag fruktar att det blir en lång rast för hela sällskapet, ty ingen lär väl nu våga sig ut på bråten, om den blott sitter litet hårdare fast. Låt oss gå och se åt!»
Och de begifva sig af långsmed gångstigen vid stranden.
Och allteftersom de sista stockarna passera, sluta sig vaktkarlarna vid forsen till tåget, den ena efter den andra.
»Hvar kan det egentligen vara?»
»Någonstans i forsens nedre lopp är det, bara det inte är mot Hvirfvelstenen!»
»Då är fan lös, ty där är det inte lätt att få dem loss ens om dagen!»
Och mot Hvirfvelstenen hade stockarna verkligen stannat. Det myllrade svart af karlar på stranden. »Nog sitter den kvar alltid, den sitter som fastspikad! sade de, hvilka svettiga och andfådda återvände till stranden, efter att fåfängt ha försökt lösgöra bråten. Hvirfvelstenen kallades en knappt en half meter öfver vattenytan uppstigande sten i forsens nedersta del, där den redan började breda ut sig till lugnvatten. Den låg en smula till höger, så att timmerstockarna
