148
Långfredags morgon upp är gången;
Ur himlens högkor susar sången,
Af englar sjungen: o Guds lam!
Med tunga steg till Dig jag skrider,
Som ock för mina synder lider,
Jag sjunker ned vid korsets stam,
Jag ser Guds son i törnekrona
All verldens skuld och min försona
Och seklens hopp bli fyldt till slut,
Jag känner djupt, hur i mitt hjerta
»Passionens ros», ett barn af smärta,
Sin djupblå blomma vecklar ut.
På Lördags morgon pilgrimsstafven
Jag fäller ned vid stilla grafven
För att hos Honom hålla vård,
Som gått att hvilokammarn freda
Och hägn om sömnens läger breda
Och helga dödens örtagård.
För grafvens port en sten man välte
Åt Dig, min bleke segerhjelte,
Som gästar svarta skuggors hus.
Der fälla mina stilla tankar
I dag det tysta hoppets ankar
Vid mörka sorgcypressers sus.
