Den här sidan har korrekturlästs
231
Kring bröllopslaget går den fylda kannan,
En karolin det drifna locket bär,
Och bispen kysser nyvigd brud på pannan —
För Vexiöbispen sådant lofligt är.
Ett kärnfullt odalfolk, som idogt sträfvar,
I dag till munter fest sig samlat har,
Kring ättehögen bröllopsdansen sväfvar,
Och när på insjön qvällens månsken bäfvar
Igenom hjertat Kellgrens minne far,
Och Vexiös biskop, främst på brudkalaset,
Vid gamla ekens mossbelupna stam
Nu lyfter stolt det Gustavianska glaset
Och manar Kellgrens höga skugga fram.
Den tömda bägarn han i luften slänger,
På ekens gren den stannar då sin färd,
I kronans skymning dallrande den svänger: —
Så hyllar än, när aftonskuggan hänger
Kring skaldens rymd, han Gustafs sångarverld.
