252
Lägg af, o menska, själens hvardagskläder!
På heligt rum, på himmelsk mark du träder,
Stå vördnadsfull, o jordens son, och stum!
Marias son i stilla frid härinne
En mystisk nattvard firar med ditt sinne;
När med sitt ursprung anden sig förenar,
Som moln och skuggor flykta tid och rum.
På tröskeln står du till de tempelgårdar,
Dem en kerub med dragen klinga vårdar.
Nu brister slöjan och nu remnar skyn.
Ej menskobarn med stoftets skröpligheter
Du skådar här, men Herrans Guds profeter
Och de Sibyllor Buonaroti danat;
Du ser med Rafael Hesekiels syn.
Ej kött och blod, ej heller fantasier,
Men stora, lefvande allegorier,
Symboler, typer dig till mötes gå,
Naturer luttrade från jordens strider,
Den himmelska idéns karyatider
Som, medan jordens år och sekel svinna,
För Majestätets tron beständigt stå!
