Hoppa till innehållet

Sida:Sånger och bilder (af Wirsén).djvu/291

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

279


Det gifves själar, der den unga våren
Slår upp sitt bo på lycklig hjertegrund,
Der ses af ingen inre söndring spåren,
De stå med ljusa öden i förbund,
De växa stilla, växa rikt med åren,
En blom- och gullfrukthöljd orangelund;
Allt är dem lätt, allt flyger dem till möte,
Så voro Mozart, Rafaël och Goethe.

Hvad var det första då, som Sanzio lärde?
Hvad re’n han anat: lifvets rikedom.
Den kraft, som blott på nötta former tärde —
Det fann han lätt — blef snart på bilder tom,
Den, som ej känt det menskligt skönas värde,
Får ej behag, om ock hans själ är from;
Som konstnärns vida arbetsfält är gifvet
Det outtömligt rika menskolifvet.