Den här sidan har korrekturlästs
280
Väl djupt var Peruginos konstnärssinne,
Men trång var rymden, som hans ande band,
Han måste ockra på det flyddas minne
Och repa slafviskt upp sig sjelf ibland,
Hans själ var varm, men grummel fans derinne,
Dess flod bar slam förutom gyllne sand.
För konstnärns verk symboln kan bli en fara:
De få betyda icke blott, men vara.
Allt skall bli nytt! Madonnans bild skall stiga
Från guldgrundsram på gröna ängar ner!
Det skönsta jorden har, det moderliga,
Så snäfva former ej skall kräfva mer.
Behöfves mer att allt till andakt viga:
En mor, som vårdar, och ett barn, som ler?
Var Han ej sjelf en gång ett barn som andra,
Den höge, som på korsets stig fick vandra?
