Den här sidan har korrekturlästs
298
Lorenzos son sin faders visa minnes,
Han från Firenzes blomsterpark den mins:
»Eho, som vill, må vara glad till sinnes,
För morgondagen ingen visshet fins.» 1
Ack, lifvets glädje bor i konstens riken,
Der nu, just nu, det dagas mer och mer,
En gäst beträder Vatikanportiken,
En ädel gäst: den vaknande antiken.
Och »Guds vikarie» den sin hyllning ger.
Dess förbud länge sports. På marmorvårdar
En flyktad odling länge gläntat har,
Men nu till Belvederens lustträdgårdar
Som triumfator med sitt spann den far,
En vårlig glädje lifvar trumpna miner,
Olympisk sol belyser vänligt Rom,
Från gamla murgrönkransade ruiner
I skaror komma lätta Amoriner
Och hota skälmskt med nyfödd hedendom.
