309
Kring grafven susa röster underbara;
Väl den, som deras helga språk förstår!
»I jordisk form en himmel uppenbara,
Du jordens barn, en flägt af evig vår!
I konstens söner, fromma hjertan bären,
Som han af umbrisk känslas flamma brann,
Af verkligheten och af Hellas lären,
Med stora syner edra sinnen nären,
Och stannen sist vid Thabors berg som han!»
* * * * *
* * *
Så flöt hans lif. Det sägs, att detta sinne,
Så fritt och ljust, ibland förmörkadt var,
»Melankoli» man ofta fann derinne,
Ferraras sändebud det vittnat har.
O tron mig, ej Sebastians afundsfunder, 13
Ej ärelust, ej stormande begär
Hans hjerta qvalt. Der funnos andra grunder:
Just i sin skaparlyckas skönsta stunder
Han känt, att jordens fägring styckverk är.
