Den här sidan har korrekturlästs
310
Så flöt hans lif. Han, som förstod behaga,
Af qvinlig skönhet, sägs det, fjettrad var.
Men tro ej, tro ej Fornarinas saga! 14
En högre låga i sitt bröst han bar.
Han älskat endast en. Och denna ena
I färger fins ej mer på jorden qvar,
Vi spåra några spridda drag allena
I »la velata’s» 15 bild, i Magdalena,
Af den, som lyckliggjorde Sanzios dar.
Mitt verk är slut, jag lägger pennan neder,
Min hjelte tecknats, hjertat brann dervid.
Det stora minnet kring min ande breder
Sitt stjerneljus af outsäglig frid.
Om någon irring i min bild du spårar,
Om mig för rikt det ljufva ämnet blef:
Hvem kan väl värdigt måla Edens vårar,
Dess liljor, badande i daggens tårar?
Ack, endast han, hvars minnessång jag skref.
