franska revolutionsyran hade redan börjat gripa omkring sig på de franska öarne i de vestindiska farvattnen. En hop “patrioter“ hade ock kommit öfver till Barthelemy och der börjat uppvigglingsförsök. Invånarne hade deraf blifvit något anstuckna, så att de börjat visa ohörsamhet mot öfverheten. Så t. ex. nekade de att förbättra vägarne på ön, föregifvande att de redan voro i nog godt stånd. Ställningen var ej riktigt lugnande, helst som den svenska garnisonen sammansmält till 23 man, hvaraf de flesta voro gamla och sjukliga. Med anledning bäraf begär Bagge förstärkning af nytt och stridsdugligt manskap [1].
1792 upprepar Bagge samma klagovisor. Nu hade han derjemte råkat i delo med vestindiska kompaniets agent, Röhl, som å kompaniets vägnar gjorde anspråk på åtskilliga hus och tomter i Gustavia [2], hvilka Bagge anser tillhöra svenska staten. Huru denna tvist afgjordes, upplysa ej Barthelemysamlingens papper.
Röhl inberättar i flera skrifvelser för 1793 till kanslikollegium, att kaperierna i de vestindiska farvattnen tagit en vildsint fart. Öns och kompaniets fartyg uppbringades och konfiskerades af engelsmännen. Röhl hade emot dem yrkat på fasthållandet af 1780 års “neutrala Handels- och Navigationsconvention“ (= den väpnade neutraliteten af 1780), men utan framgång, ty engelsmännen påstodo, att de aldrig antagit dess vilkor, och att personer af hvilken nation som helst, hvilka handlade med de franska besittningarne, förverkade fartyg och last. Röhl fruktar derför, att det hopp, man hyst, att Barthelemy skulle under skyddet af Sveriges neutralitet uppblomstra som sätet för en liflig transitohandel, ej skall gå i fullbordan.
Från år 1794 hafva vi ett talande bevis på det ofog, England bedref till sjös. Vestindiska kompaniet köpte
