på Barthelemy. Tullinkomsterna, som spredo det klaraste ljus häröfver, voro 1839 6353 sp. daler och 1840 6754. Antalet af under 1840 in- och utpasserade fartyg belöpte sig till 458, af båtar till omkring 950. Ön egde blott 4 egentliga fartyg. Angående direkt fraktförbindelse mellan moderlandet och kolonin hade kolonins styrelse blifvit rådfrågad, men svaret hade utfallit i afböjande riktning.
I sammanhang härmed anför jag ett af kapten Annerstedt, befälhafvare öfver korvetten Najaden, som företog en expedition till Vestindien och Södra Amerika 1842—43, afgifvet utlåtande om Vestindiens handelsförhållanden och Barthelemys ekonomiska ställning[1]. Detta utlåtande, som han på svenska regeringens befallning afgaf, är af ungefär följande innehåll. Så länge Spanien hade qvar sina stora kolonier i Amerika, var all främmande handel med dessa förbjuden. Men detta förbud alstrade naturligtvis smyghandel i stor skala. Då voro kolonierna i Vestindien af stort värde för Europas magter. Efter spanska koloniernas frigörelse förändrades situationen. Nu gingo fartygen direkt till alla kontinentens hamnar utan att ställa sig i någon förbindelse med Vestindiens öar, som förlorade desto mer i värde och välstånd, ju mer fastlandets rikedomar tillväxte. Norra Amerika hade slagit under sig bästa handeln med Vestindien, som det förser med lifsmedel, skeppsförnödenheter och husgerådssaker, hvilka varor det var i tillfälle att sälja till lägre pris än européerna. Hvad Barthelemy beträffade, hade det liksom grannöarne haft sin soliga lyckotid och var nu inne i sin olycksperiod. Grunden för dess blomstring, transitohandeln, var fallen, och kolonin var nu hänvisad till sina egna resurser, som enligt Annerstedts åsigt voro af en sorglig beskaffenhet — “en torr och kal klippa, några qvadratmils yta, 2500 invånare“. Den ringa handel, som ännu drefs på ön, bestod
- ↑ Barthelemysamlingen (14 tomen).