könsumgänget — genom smittdödande (desinfekterande) medel. Till de förra hör främst användandet av den s. k. kondomen samt vidare en del skyddande salvor, vilka ingnidas före könsumgänget, till de senare höra indrypning, sprutning och sköljning med olika bakteriedödande vätskor samt ingnidning med olika bakteriedödande salvor.
Enligt ovannämnda stadgande äger Konungen förordna om de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten sprida kunskap — förutom om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet samt om skyldigheten för envar som angripits av sådan sjukdom att skyndsamt söka läkarvård — jämväl om medel, som stå till buds för att hindra smittas överförande. Dylikt förordnande meddelades kort därpå beträffande krigsmän. Därjämte uppdrogs åt tillkallade sakkunniga att verkställa utredning angående de åtgärder som erfordrades, för att bland allmänheten sprida sådan kunskap, som avses i nyssnämnda stadgande. Till fullgörande av uppdraget avlämnade de sakkunniga den 9 mars 1921 betänkande angående åtgärder för spridande av kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet. Därvid förordades särskilt att kunskap om den personliga profylaxen skulle spridas bland allmänheten genom flygblad och andra skrifter samt genom av läkare för vuxna hållna föreläsningar. Det ansågs av de sakkunniga önskvärt, att utredning skedde huruvida på grund av lydelsen av andra momentet i 18 kap. 13 § strafflagen hinder kunde anses föreligga mot en dylik upplysningsverksamhet.
Frågan om preventivlagens reformering vid 1922 och 1923 årens riksdagar.
Vid ett flertal riksdagar hava genom motioner framförts yrkanden om upphävande
eller ändring av 18 kap. 13 § strafflagen, varvid argumentet om lagens hämmande
inverkan på upplysningsverksamheten om den personliga profylaxen nästan
undantagslöst stått i förgrunden (se dock nedan sid. 28*).
I motion vid 1922 års riksdag (II: 141) hemställde herr Engberg att riksdagen måtte besluta upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen. Motionären gjorde gällande att å ena sidan strafflagsbestämmelsen visat sig fullkomligt ineffektiv i det att utbjudande av preventivmedel genom tidningarnas annonsspalter skedde under minst lika ohöljda former som någonsin tillförne, medan å andra sidan läkarkåren berövats möjligheten att tillhandagå allmänheten med råd och anvisningar till förebyggande av venerisk smitta. Med tanke på de stora summor, som staten varje år offrar på vården av de veneriskt sjuka samt de svårartade följder dessa sjukdomar hava för de drabbade ansåg motionären preventivlagen direkt åsamka staten ekonomiska förluster och vålla ett onödigt stort antal människor lidanden.
Efter att hava redogjort för lagens innebörd anförde första lagutskottet i utlåtande (nr 21) i anledning av motionen följande:
Den viktigaste av berörda bestämmelser är givetvis, såsom vid lagens tillkomst inom lagrådet påpekats, den, som riktar sig mot offentliga i tal eller skrift förekommande yttranden, vilka söka förleda till användande av preventiva medel eller innefatta meddelanden av anvisning om sättet för deras begagnande. Beträffande de starka principiella betänkligheter, som möta mot att över huvud belägga med straff sådana framställningar rörande dylika medel, som icke i strafflagens mening såra tukt och sedlighet, får utskottet hänvisa till vad lagrådets flertal härutinnan anfört. De av majoriteten inom lagrådet framställda anmärkningarna äga enligt utskottets mening giltighet jämväl i fråga om nu gällande lag, oaktat densamma, i motsats till det till lagrådet överlämnade förslaget, belägger med straff yttrande av nu ifrågavarande innehåll, endast då det fälles under sådana omständigheter, att allmän fara för andras förförelse därav kommer. Även en till formen värdig, vederhäftig och
