Sida:SOU 1940 12.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
110

friluftsändamål på berörda allmänna föreskrifter i hälsovårdsstadgan. Friluftslivets främjande är nämligen icke uteslutande en hälsovårdsangelägenhet, även om åtgärder i detta syfte ha betydelse för det allmänna hälsotillståndet hos befolkningen. Många former av friluftsliv ha i minst lika hög grad betydelse i andra hänseenden. De äro kanske i främsta rummet avsedda för och närmast också ägnade att bereda trivsel och nöje åt befolkningen. Åtgärder för att främja sådana former av friluftsliv ha då sitt berättigande huvudsakligen däri, att de stimulera till en ur andra synpunkter socialt önskvärd livsföring under fritiden. I detta hänseende är friluftslivet nära jämförbart med idrotten. Beträffande åtskilliga former av idrott kan med lika stort fog som om friluftslivet sägas, att möjligheterna till utövning av desamma kunna inverka på det allmänna hälsotillståndet. Idrottsväsendet lyder emellertid icke under hälsovårdsmyndigheterna, utan betraktas i allmänhet som en uppfostrings- och undervisningsangelägenhet. Regeringsrätten har också undanröjt beslut, varigenom municipalsamhälle, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad voro gällande, beviljat anslag till idrottsplats, med motivering att berörda ändamål ej vore sådant, som municipalsamhället hade att ombesörja (Reg. R. Årsbok 1929: 97).

Om man sålunda icke med någon grad av bestämdhet kan våga hävda, att på föreskrift i hälsovårdsstadgan kan grundas befogenhet för kommun att förvärva mark för friluftsändamål i allmänhet, uppkommer frågan, huruvida dylik befogenhet kan grundas därå, att ett sådant förvärv skulle medföra allmännare nytta inom kommunen. Svaret härå måste i princip bliva obetingat jakande. Detta lärer följa redan därav att intresset för friluftsliv är så livligt bland stora lager av befolkningen och därav att knappast någon meningsskiljaktighet torde råda om önskvärdheten av att möjligheterna till idkande av friluftsliv inom rimliga gränser böra tryggas. Att förhindra breda folklagers utestängande från tillgången till någorlunda orörd natur inom räckhåll från bostadsorten, måste med andra ord, därest härför erfordras anslagskrävande åtgärder, betecknas såsom en gemensam hushållningsangelägenhet.

Härav följer emellertid ej att varje åtgärd, som kan sägas främja friluftslivet och sålunda ej varje markinköp för friluftsändamål, skulle falla inom kommuns befogenhetsområde. Man måste fordra att markinköpet är till nytta för en väsentlig del av kommunens invånare eller kan bli till sådan nytta. Huruvida så blir fallet är bland annat beroende på markens belägenhet. Inköp av mark inom kommunens gränser torde alltid fylla detta villkor. Med nutida kommunikationsmöjligheter blir så fallet även med mark som ligger på ett ganska väsentligt avstånd från bebyggelsecentrum. Att kommunikationerna nu äro dåliga, torde ej hindra att markens inköpande kan betecknas såsom gemensam hushållningsangelägenhet, om det endast ingår i åtgärderna att förbättra kommunikationerna till friluftsområdet, så att det kan nås på rimlig tid. Förvärvet av endast ett enstaka markområde, beläget på stort avstånd från en stad, är kanske icke till nytta för en stor del av stadens befolkning, men det kan bli till sådan nytta, om man hur möjlighet att göra området