Sida:SOU 1940 12.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
111

lättillgängligare. Beslut om markförvärv skulle kanske i händelse av överklagande ej stå sig, om förvärvet vore isolerat, men däremot för den händelse förvärvet inginge i större plan för ordnandet av stadens friluftsfråga. En dylik elasticitet hos den kommunala behörigheten kan måhända till en början synas främmande, men torde dock bäst motsvara de krav utvecklingen ställer på en förnuftig rättstillämpning.

Med hänsyn till det anförda är det sålunda icke nödvändigt att i kommunallagarna eller annan författning vidtaga ändring för att giva kommunerna rätt att besluta om förvärv av mark till fritidsreservat. Denna rätt hava de redan inom de gränser, som gälla för den kommunala beslutanderätten i allmänhet. Det finns icke heller några skäl, som kunna motivera en annan gränsdragning än denna för den kommunala beslutanderätten beträffande förvärv av mark för ifrågavarande ändamål. Utredningen anser emellertid att den ovisshet om förefintligheten över huvud av kommunal beslutanderätt i frågor rörande friluftslivet, som synes råda på vissa håll, bör undanröjas genom författningsbestämmelse, som giver klart uttryck åt grundsatsen om att tryggandet och befordrandet av befolkningens möjligheter att idka friluftsliv är ett ämne, varom det tillkommer kommun att besluta, och att detta ämne är av den vikt, att det av kommunerna bör ägnas särskild uppmärksamhet. Därjämte bör i överensstämmelse med den uppfattning, som medicinalstyrelsen uttalat och som numera torde ha trängt igenom även i det allmänna betraktelsesättet, fastslås, att åtgärder till friluftslivets främjande är en hälsovårdsangelägenhet också i sådana fall, då fråga icke är om friluftsbad. Utredningen föreslår därför, att i hälsovårdsstadgan (1 och 35 §§) införes stadgande om att hälsovårdsnämnd skall verka för att åt hälsovårdsområdes invånare, i den mån förhållandena det medgiva, beredes möjlighet att inom därför lämpade områden idka ett sunt friluftsliv.

Svenska stadsförbundets styrelse har i sitt yttrande över den vid 1936 års riksdag väckta motionen II: 165 (jfr sid. 19) framhållit, att municipalsamhälle enligt gällande lagstiftning icke tillerkänts samma möjligheter att vidtaga åtgärder för tillgodoseende av friluftslivets behov som stå öppna för stadsoch landskommuner samt köpingar, som utgöra egen kommun. Municipalsamhälle äger nämligen (se 87 § i lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet) oberoende av den kommun i övrigt, vartill det hör, självt vårda endast sådana gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som föranledas av att Konungen förordnat om tillämpning inom samhället av föreskrifterna i ordningsstadgan för rikets städer eller i byggnadsstadgan m. m., eller av vad i brandstadgan eller i hälsovårdsstadgan är föreskrivet om stad. Med municipalsamhälle är i förevarande hänseende likställd köping som ej utgör egen kommun. Från municipalsamhälles verksamhet äro sålunda undantagna sociala angelägenheter i övrigt, såvida dessa icke hava direkt avseende å nämnda föreskrifter i stadgorna. I detta hänseende upplysande är ett i Regeringsrättens årsbok 1934 (nr 52) refererat rättsfall, vari beslut av Rönninge municipalsamhälle om inköp av badstrand undanröjts med