Sida:SOU 1940 12.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
125

4. Den angivna inskränkningen av rätten att utnyttja statens skogsområden för tältning, mera fast bebyggelse, badplatser m. m. skall givetvis icke, därest detta icke särskilt angives, innebära begränsning ifråga om rätten för besökarna att fritt vandra omkring inom de av upplåtelsen berörda kronoegendomarna. Bestämmelser angående beträdandet av utav staten till andra utarrenderade områden och av skogsodlad mark liksom om förbud för vistelse i skogsmarken under viss i avtalet angiven jakttid skola dock iakttagas. Fiske och jakt skall ej få bedrivas, därest icke detta särskilt angives.

5. Som friluftsallmänning skall ej upplåtas område eller del av område, vilket med hänsyn till andra ändamål bör fredas, såsom nationalpark, vissa natur- och jaktreservat eller områden i dessas omedelbara närhet, ävensom områden, där andra intressen särskilt kräva områdenas disponerande för andra ändamål.

6. Utöver nu nämnda villkor för upplåtelse räknar styrelsen med att arrendator skall vara skyldig att genom sitt vaktmanskap biträda styrelsen med övervakning att föreskrifter rörande beträdandet av och uppträdandet inom skogsområden (punkt 4) så långt möjligt iakttagas.

7. För upplåtelse skall erläggas viss årlig avgift. Särskilt gäller detta för de områden, som upplåtas för tältning, badplatser och bebyggelse. Styrelsen förutsätter, att avgift skall kunna påfordras även för att större skogsvidder tagas i starkt anspråk för fritidsrörelsen, varvid nämnda avgift torde få anses innebära en viss garanti att skogsområdet i huvudsak får bibehålla sitt nuvarande tillstånd och sin skogliga karaktär. Styrelsen förmodar, att medel härtill skola erhållas genom anslag från såväl olika kommunala organ som av direkta statsmedel. Ur nämnda anslag torde även föreningsverksamheten kunna påräkna bidrag till sina prestationer.

8. Avtal skall kunna uppsägas från styrelsens sida även under löpande upplåtelsetid, därest särskilt framträdande intressen av nu angivna eller annat slag ovillkorligen skulle kräva ändrade dispositioner. Om begreppet riksallmänning[1] skulle begränsas till ett fåtal områden, synas för dylika avtalen kunna göras mera varaktigt bindande.

Styrelsen anser, att villkoren om vederlag för upplåtelse är av betydelse ur flera synpunkter. Det bör vara till gagn för fritidsrörelsen att den kan vara medveten om, att den fullgör en viss prestation för de förmåner den åtnjuter. Med hänsyn till att statens skogar utgöra hela rikets egendom kan det icke vara riktigt att ett samhälle, som i sin närhet har tillgång på statsskogar, skulle komma i en alldeles särskild förmånsställning genom att dessa skulle upplåtas utan vederlag.

Under hänvisning till förestående uttalande har domänstyrelsen i yttrande över fritidsutredningens betänkande med förslag angående reglering av strandbebyggelsen m. m. den 3 februari 1939 framhållit, att styrelsen ansåge att vissa områden av s. k. riksallmänningsnatur borde kunna upplåtas av staten utan egentligt vederlag. Inom fjällområdena eller avlägset belägna ehuru för ändamålet lämpliga skogsområden torde icke möta svårigheter att anvisa tjänliga sådana. Däremot torde enligt styrelsen sådana svårigheter såsom regel föreligga inom kustområdena eller vid stränderna av de större insjöarna.




  1. Om begreppet riksallmänning se sid. 127 och 129, jfr 130.