Kap. X. Fritidsutredningens förslag beträffande domänfondens fastigheter.
A. Allmänna riktlinjer.
Vid behandlingen av spörsmålet angående inrättande av fritidsreservat å domänfondens egendomar och dessa egendomars nyttjande överhuvud för friluftsändamål måste man utgå från den funktion dessa egendomar enligt gällande bestämmelser ha att fylla. Det huvudsakliga syftet med detta statens jordinnehav torde enligt gängse uppfattning vara att bereda statsverket inkomster. Staten uppträder här såsom enskild företagare och domänstyrelsens främsta uppgift är, såsom av de ovan refererade grunderna för förvaltningen av kronoegendomarna framgår, att förvalta de under dess vård stående fastigheterna så att de giva största möjliga avkastning. Domänstyrelsen är med andra ord att jämställa med ett vanligt affärsföretag och har att i sin verksamhet handla efter affärsmässiga principer, såvida icke statsmakterna för särskilda fall skulle lämna andra föreskrifter angående dispositionen av den förvaltade egendomen. Som en följd härav kan domänstyrelsen näppeligen i större omfattning reservera eller upplåta mark för friluftsändamål, om detta skulle medföra ett sämre ekonomiskt resultat av dess verksamhet.
Det är emellertid obestridligt, att statens innehav av domänfondens fastigheter har även andra funktioner att fylla än den att bereda statsverket inkomster. Allmänt erkänd är sålunda den samhälleliga betydelsen av att det omfattande innehavet av skogs- och jordbruksfastigheter sätter statsmakterna i stånd att utöva ett normerande inflytande på hushållningen med landets skogskapital och att genom lämpligt avvägda försäljningar av jordbruksfastigheter befordra tillkomsten av bärkraftiga enskilda jordbruk. Det torde överhuvud vara uppenbart att staten, i den mån den genom sitt jordinnehav kan främja andra viktiga samhällsintressen, bör göra det, även om därigenom statens ekonomiska utbyte av jordinnehav skulle minskas. Av den behandling, som i riksdagen år 1936 givits motionerna I: 294 och II: 165 samt av fritidsutredningens direktiv torde också framgå, att statsmakterna tillerkänna frågan om ordnandet i erforderlig utsträckning av fritidsområden den sociala betydelse, att man för åstadkommande av en ändamålsenlig lösning av frågan är beredd att, om så skulle visa sig nödvändigt, i vissa hänseenden rubba på principerna för kronoegendomarnas förvaltning. Tydligt är att man härutinnan måste framgå med största varsamhet och eftersträva en lösning, som utan genomgripande ändringar i gällande grunder för förvaltningen och med minsta möjliga belastning för statsverket inom rimliga gränser tillgodoser de berättigade önskemål, vilka för friluftslivets vidkommande kunna resas.
En tänkbar utväg, som vid ett första påseende kan synas ligga nära till hands, är att de markområden å förevarande kronoegendomar, som finnas
