Sida:SOU 1940 12.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
133

De sålunda föreslagna bestämmelserna angående försäljningar av mark, som ingår i riksallmänning, förutsätta vissa ändringar i 1929 års försäljningsförordning. Däremot torde bestämmelserna icke behöva föranleda ändringar beträffande de generella bemyndiganden för Kungl. Maj:t att utan riksdagens hörande försälja kronan tillhörig fast egendom, vilka lämnats tills vidare eller årligen bruka beslutas. Dessa bemyndiganden bli gällande också i fråga om försäljningar från riksallmänningarna även i de fall, då det uttryckligen angivits, att de icke avse egendom, som är anslagen för visst ändamål. Till riksallmänning hörande fastighet kan nämligen, med hänsyn till att dess avkastning i likhet med avkastningen från andra domänfondens fastigheter skall tillföras den allmänna statsbudgeten, icke anses såsom anslagen för visst ändamål.

Utredningen övergår härefter till att behandla frågor som beröra förvaltningen av riksallmänningarna samt de rättigheter och friheter, som på dem böra tillkomma allmänheten.

Upplåtelser av torplägenheter och skogsjordbruk på arrende, liksom utarrendering av jordbruksegendom inom riksallmänning, bör ske enligt förut tillämpade grunder, och givetvis skall en kronoegendoms upptagande såsom riksallmänning icke medföra någon ändring i de rättigheter, som enligt gällande avtal tillkomma nyttjanderättshavare. På utarrenderade områden av detta slag bör allmänheten icke ha annan rätt att mot arrendatorns vilja uppehålla sig än den, som finnes för vilken annan mark som helst av motsvarande naturbeskaffenhet. Då fråga uppkommer om utarrendering av mark för jordbruksändamål inom riksallmänning, bör emellertid uppmärksammas, huruvida viss del därav lämpligen bör undantagas från arrendet och reserveras för friluftslivets behov. Beträffande utarrendering för jordbruksändamål föreslås alltså i stort sett inga bestämmelser, som avvika från vad eljest gäller. Någon minskning i inkomsterna av jordbruksarrenden från de kronoegendomar, som göras till riksallmänningar, borde därför knappast behöva befaras. Man bör dock icke helt bortse från att vissa olägenheter kunna uppkomma för nyttjanderättshavarna till följd av friluftsfolkets vistelse i grannskapet. Detta kan givetvis tänkas medföra en nedgång av arrendeavgifterna från riksallmänningarna. Det finns dock anledning antaga att denna inkomstminskning icke kommer att bli av nämnvärd betydelse. På de mera livligt besökta riksallmänningarna kommer nämligen att anordnas bevakning, som bör minska risken för skadegörelse och andra obehag. Vidare torde arrendatorerna på riksallmänningarna i många fall kunna räkna med förbättrade avsättningsmöjligheter för vissa naturaprodukter och ökade arbetstillfällen.

Önskemål från kommuner samt föreningar och andra sammanslutningar för friluftslivets främjande om upplåtelse av mark inom riksallmänning för olika sorters fritidsanläggningar böra tillmötesgås så långt detta är möjligt utan att naturliga rekreationsvärden av betydelse tillspillogivas. Friluftsbad, campingplatser, fritidsbyar och andra byggnader för inkvartering och bespisning,