domänstyrelsen förvaltas tills vidare, intill dess annorlunda av Kungl. Maj:t förordnades, samt att återstoden av området skulle av skogsförvaltningen omhändertagas för att förvaltas enligt de för förvaltning av kronoparker gällande grunder. Den del av köpeskillingen, som beräknats belöpa å friluftsreservatet, skulle enligt Kungl. Maj:ts beslut gäldas av fonden för friluftslivets främjande. Resten av köpeskillingen skulle gäldas av till inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark samt till inlösen av ströängar å kronoparkerna i Norrland och Dalarna avsedda medel. Samtidigt fick domänstyrelsen i uppdrag att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag rörande det till friluftsreservat avsedda områdets förvaltning, behöriga skyddande och iordningställande för fritidsändamål samt rörande de andra åtgärder, som lämpligen borde vidtagas beträffande området i fråga.
Detta är första gången som ett statligt fritidsreservat förvärvats för medel ur fonden för friluftslivets främjande. Det torde med sannolikhet kunna antagas att fondens medel – i överensstämmelse med de av 1939 års lagtima riksdag godkända direktiven för deras användande – komma att i framtiden begagnas för inköp av ytterligare fritidsreservat, avsedda att förbliva i kronans ägo. Enligt utredningens redan vid tidigare tillfälle uttalade mening bör vid dispositionen av fondens medel omsorgen om tryggandet av för friluftsliv lämpliga områden intaga en framskjuten plats. I de fall, då det icke befinnes vara tjänligare att för ändamålet lämna kommun, kommunalförbund, fritidsorganisation o. d. bidrag ur fonden, bör den erforderliga markanskaffningen ske för statens räkning på samma sätt som i det anförda fallet.
Man har sålunda att räkna med att vid sidan av riksallmänningarna kommer att finnas en annan – så småningom, får man hoppas, relativt talrikt representerad – typ av statliga friluftsreservat. Dessa reservat skola uppenbarligen fylla i stort sett samma uppgift som riksallmänningarna. Det kunde därför ligga nära till hands att låta dem förvaltas efter samma principer som riksallmänningarna. Man bör emellertid icke förbise den mycket viktiga omständigheten, att dessa reservat i motsats till riksallmänningarna äro förvärvade för medel, som anslagits uteslutande i syfte att främja friluftslivet. Vid deras förvaltning bör därför i främsta rummet tagas hänsyn till att de äro en för friluftslivets främjande avsedd tillgång. Detta synes göra det nödvändigt att för förvaltningen fastställa i viss mån andra grunder än dem, som utredningen föreslagit i fråga om riksallmänningarna.
Den fråga, till vilken man måhända först bör taga ställning, är frågan om vilket organ som skall handhava förvaltningen. Utredningen anser att domänstyrelsen bör vara detta organ. Ett skäl härtill är att det på ifrågavarande reservat i regel kommer att finnas skog, som bör skötas sakkunnigt såväl i landskapsskyddande som i ekonomiskt hänseende. Härtill kommer att domänstyrelsen och den underlydande förvaltningspersonal genom sitt sysslande med friluftslivets angelägenheter å riksallmänningarna och eljest, därest utredningens förslag därom blir genomfört, kommer att förvärva en mycket ingående erfarenhet om friluftslivets förutsättningar och behov. På liknande
