önskvärt att kommunen får inom området eller i anslutning till detsamma uppföra och vidmakthålla byggnader och vissa andra anläggningar. Men såsom redan i det föregående framhållits och i det följande närmare skall belysas kunna önskemål av sistnämnda art i erforderlig utsträckning tillgodoses inom ramen för gällande regler angående förvärv av ägande- och nyttjanderätt till fast egendom. Huvudintresset är därför att få klarlagt, vilka inskränkningar i de en fastighetsägare tillkommande befogenheterna i avseende å fastighetens användning, som i olika fall kunna erfordras för att fastigheten ej skall förlora sin användbarhet såsom friluftsreservat.
En av de viktigaste anledningarna till att frågan om tillskapandet av särskilda fritidsområden aktualiserats är, att bebyggelsen med sportstugor och sommarvillor i närheten av större samhällen men även eljest på natursköna och för friluftsliv lämpliga områden hårt kringskurit allmänhetens möjligheter att där idka friluftsliv eller åtminstone betagit stora områden den för många friluftsmänniskor värdefulla karaktären av orörd natur, som de förut ägt, och att den utveckling, som sålunda inletts, icke visar någon säker tendens att avstanna. För kommunerna blir det därför framför allt önskvärt att vinna kontroll över bebyggelsen inom fritidsområdena. Avtal av förevarande art måste alltså kunna innebära skyldighet för fastighetens ägare eller innehavare att underkasta sig vissa inskränkningar i rätten att bebygga fastigheten utan kommunens medgivande. Omfattningen och beskaffenheten av dessa inskränkningar bör kunna anpassas efter de i varje enskilt fall föreliggande förhållandena. I allmänhet torde inskränkningarna, såsom Stockholms stads friluftskommitté förutsatt, endast behöva avse utmarker. Det är ju i regel endast utmarker som direkt tagas i anspråk för friluftsliv. Fall kunna dock tänkas, då det framstår såsom önskvärt att kunna förhindra bebyggelse även å i utmarkerna insprängda eller till dem angränsande områden av inägor eller åtminstone visst slags bebyggelse å dessa områden. Då meningen ju är att på fastigheter, beträffande vilka avtal av förevarande slag skulle ingås, fortfarande skall bedrivas jordbruk med binäringar, bör avtalet icke lägga hinder i vägen för fastigheternas ägare eller innehavare att uppföra för dessa näringar behövliga byggnader och anläggningar. Dylika byggnader bör det därför stå fastighetens innehavare fritt att uppföra även inom de utmarksområden. som äro avsedda för allmänhetens friluftsliv. Avtalet bör sålunda kunna innebära olika grader av inskränkningar beträffande bebyggelsen för skilda delar av en och samma fastighet.
Stockholmskommittén har i sitt uttalande också föreslagit, att avtalet med markägaren skulle kunna avse vissa inskränkningar i om sättet för skogsskötselns bedrivande. Växtligheten, enkannerligen skogsbeståndets beskaffenhet, inom ett fritidsområde har givetvis stor betydelse för områdets lämplighet såsom tillflyktsort för allmänheten under fritiden. Ur denna synpunkt framstår det som önskvärt att förhindra kalhuggning av större skogstrakter inom fritidsområden. Kalhuggning av mindre arealer torde,
om den sker inom vidsträckta fritidsområden och ej berör ur naturskönhets-
