Sida:SOU 1940 12.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
176

avsedda att uteslutande eller i varje fall huvudsakligast tagas i anspråk för friluftsändamål. Däremot synes det av ovan anförda skäl vara önskvärt att närmare undersöka behovet av och möjligheterna för att genom frivilliga avtal med fastighetsägarna underlätta tillhandahållandet av erforderliga större markområden för det rörliga friluftslivet.

I detta hänseende synes det ligga närmast till hands att överväga en revision av gällande lagbestämmelser angående nyttjanderätt och servitut. Önskemål om en sådan revision ha också framkommit i åtskilliga av svaren på de av fritidsutredningen till städer och andra samhällen utsända frågeformulären. Några uttalanden angående det närmare innehållet i den ifrågasatta lagstiftningen ha i dessa svar emellertid icke kommit till uttryck. Det må även omnämnas, att styrelsen för Svenska landskommunernas förbund i skrivelse till utredningen den 13 december 1937 framhållit, att uppgörelser i servitutsform mellan kommun och markägare i vissa fall kunde visa sig praktiskt lämpliga och att det därför vore önskvärt, att genom lagstiftning möjliggjordes olika utvägar att anskaffa mark till fritidsreservat, så att man i varje fall kunde välja vad som vore för ändamålet tjänligast. Mera konkreta förslag hava framställts i en till utredningen remitterad skrivelse den 10 december 1936 från stadskollegiet i Stockholm till Konungen. I skrivelsen har kollegiet framfört vissa synpunkter och önskemål beträffande friluftsfrågornas ordnande, vilka väckts av en av kollegiet tillsatt kommitté för utredning av spörsmål angående främjandet av stockholmsbefolkningens friluftsliv. Stadskollegiet åberopar i skrivelsen, bland annat, följande uttalande av kommittén:

Bland de åtgärder, som utöver direkta markinköp böra övervägas i syfte att tillgodose friluftslivets utrymmesbehov, har kommittén ansett en framkomlig utväg vara, att staden med markägare träffade avtal, som förpliktade ägaren att bevara viss mark för friluftsändamål. Sådana avtal skulle exempelvis kunna avse, att förefintlig skog endast finge avverkas blädningsvis med en omloppstid av 150–200 år, att utmarkerna icke skulle få bebyggas annat än med stadens medgivande samt att rastplatser finge anordnas och raststugor uppföras. Härvid måste emellertid genom lagstiftning skapas möjlighet till överenskommelse med markägare i även för framtida ägare bindande form.

I detta uttalande har tydligen tagits sikte just på att få fram nya möjligheter att i det frivilliga avtalets form lösa frågan om skapandet av större fritidsreservat för det rörliga friluftslivet. En närmare undersökning av dessa möjligheter förutsätter uppenbarligen, att man gör klart för sig vilka bestämmelser ett sådant avtal bör innehålla rörande dels inskränkningar i fastighetsägarens rätt att disponera över fastigheten och dess användning, dels ock de rättigheter i avseende å fastigheten som böra tillkomma kommunen och allmänheten.

Såsom förut påpekats knyter sig kommunens huvudsakliga intresse till att den fastighet eller del av fastighet, som skall ensam bilda eller ingå såsom del av fritidsområdet, bibehåller sina naturliga förutsättningar såsom friluftsreservat, och att åt allmänheten säkras ett visst mått av rörelsefrihet därinom. Därutöver måste det visserligen i de flesta fall framstå såsom