Sida:SOU 1940 12.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
179

sammanhang önskar fästa uppmärksamheten på är det hinder för framkomligheten som förefintligheten av stängsel kan innebära. Inom ett fritidsområde bör därför förekomma så få stängsel som möjligt, och de stängsel som finnas böra, i den man de icke tjäna till att skydda exempelvis åkrar och skogsplanteringar, antingen vara så beskaffade, att det är möjligt för gående att komma över dem eller också försedda med grindar, led eller dylika anordningar på lämpliga avstånd från varandra. I anslutning till frågan om stängsel inom fritidsområden är det anledning att beröra frågan om betning av hemdjur inom fritidsområden. Betesgång å skogsmarker är numera icke så allmänt förekommande som förr, men är dock ingalunda helt försvunnen. Betning av hemdjur bör emellertid uppenbarligen icke förekomma inom de särskilda fritidsområdena. Detta är betingat redan i djurägarens eget intresse. Det förekommer nämligen tyvärr att friluftsfolk icke äga tillräcklig hyfs för att lämna betande djur i fred, och risken för att djuren, särskilt nötkreatur, skola svälja kvarlämnade eller kringkastade delar av eller tillbehör till konservförpackningar o. d. får icke förbises. Det är tydligt, att av sådana anledningar djurägare kunna tillskyndas avsevärda förluster. Behov föreligger alltså av att kunna genom avtal inskränka friheten att uppföra stängsel och hålla djur på bete inom fritidsområdena.

Även i andra avseenden än de hittills genomgångna kan det vara önskvärt att få till stånd inskränkningar i ägarens förfoganderätt över fastigheten. Så är exempelvis förhållandet med jakt- och fiskerätten, såvida dessa rättigheter icke särskilt upplåtits till den kommun, som önskar ordna fritidsområdet.

Beträffande jakten må framhållas att, även om värdet av densamma kan väsentligen minskas på marker, som bliva livligt besökta av friluftsfolk, det dock ingalunda är ovanligt att viltstammen är relativt rik å sådana marker. Exempel härpå erbjuder, bland annat, vissa delar av trakten kring Stockholm. Frågan om jakträtten och dess utövning kan därför antagas komma att spela en viss roll vid träffandet av avtal angående fritidsområden, enär man har anledning antaga att åtskilliga markägare skola vara mera benägna att sluta sådana avtal, om de fortfarande få utöva jakten. Med hänsyn till risken för att i jakten icke deltagande personer kunna komma till skada bör emellertid jakt inom livligt frekventerade fritidsområden helst alls icke förekomma och inom andra fritidsområden utövas endast under kortare tidsperioder samt under sådana betingelser, att skaderisken i görligaste mån elimineras. I de fall, då hänsynen till skaderisken icke gör det nödvändigt att kommunen övertager jakträtten inom ett fritidsområde, det därför önskvärt, att i avtal om fritidsområden kunna föreskriva av förhållandena i varje särskilt fall betingade inskränkningar – utöver de enligt lag och författning gällande – beträffande utövandet av jakträtten.

De inskränkningar ifråga om fiskets bedrivande inom fritidsområden, som skulle kunna komma ifråga i de fall, då kommunen icke förvärvat fiskerätten för att bereda allmänheten möjlighet till sportfiske, hänföra sig närmast till önskvärdheten av att kunna förhindra vissa former av fiske i omedelbar