Sida:SOU 1940 12.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
180

närhet av frekventerade badplatser samt utläggandet av för framkomsten hinderliga fiskredskap i sjöar och vattendrag, där båtsport utövas. Den praktiska betydelsen av sådana inskränkningar är emellertid givetvis underordnad i jämförelse med de förut behandlade inskränkningarna.

Ett spörsmål som måste särskilt uppmärksammas i samband med en undersökning av möjligheterna att tillskapa fritidsområden genom frivilliga avtal, vilka icke innebära förvärv av äganderätt eller helnyttjanderätt till området, är frågan, huruvida i avtalet behöva ingå bestämmelser angående allmänhetens rätt att färdas över och uppehålla sig å området samt att nyttja därinom belägna vattenområden för bad, vattenhämtning och båtfärder m. m.

Enligt den i kap. V lämnade framställningen av innebörden av alle mans rätt är en jordägare enligt allmänna rättsgrundsatser skyldig tåla, att allmänheten i dessa hänseenden begagnar hans fastighet, såvida begagnandet håller sig inom vissa gränser. Dessa gränser äro emellertid, särskilt vad avser vistelse inom skogsmarker och vissa betesmarker, svåra att i det enskilda fallet fixera, och såsom fritidsutredningen förut framhållit låter sig den gränsdragning i detta avseende, som sedvanerättsligt framvuxit under andra betingelser än de nu mångenstädes i vårt land rådande, icke utan vidare anpassa sig efter det förändrade läge, som efter friluftsrörelsens genombrott uppkommit. Tveksamhet måste nu mången gång uppstå angående den omfattning, i vilken en markägare är pliktig tåla att allmänheten uppehåller sig å hans mark, badar vid hans strand etc. Det är emellertid angeläget, att minsta möjliga tveksamhet härom råder beträffande de särskilda fritidsområdena. Inom dessa bör allmänheten kunna – givetvis under iakttagande av normal aktsamhet – fritt röra sig och uppehålla sig samt utöva andra i alle mans rätt ingående friheter, även om det till följd av besöksfrekvensens storlek ej går att undvika, att vissa skador tillfogas mark och växtlighet eller att andra olägenheter uppkomma för fastighetsägaren. Detta kan måhända synas så uppenbart, att man kan vara berättigad ifrågasätta, om det icke utan särskilt omnämnande ingår som en naturlig beståndsdel av ett avtal, ingånget i syfte att tillskapa ett fritidsområde, varigenom markägaren förbundit sig att iakttaga de inskränkningar i äganderättens utövning, varom förut i detta kapitel varit tal. Så måste enligt fritidsutredningens mening i allmänhet vara förhållandet. I de fall, då avtalet icke innehåller bestämmelser angående mer än ett fåtal av de omnämnda inskränkningarna, kan dock riktigheten av en dylik tolkning av avtalets innebörd vara mera tveksam. Önskar kommunen, att fastighetens innehavare skall vara skyldig tåla, att allmänheten i viss omfattning tältar inom fritidsområdet, torde man i vart fall icke kunna undvara en särskild avtalsbestämmelse därom.

Fritidsutredningen har hittills utgått ifrån att det skulle framstå såsom ett huvudönskemål från kommunens sida att kunna förhindra eljest hotande förändringar i en till fritidsområde avsedd fastighets naturliga beskaffenhet. Emellertid kan det tänkas, att denna fastighet är så belägen, att risken för