att den skulle genom bebyggelse bli mindre lämplig såsom fritidsområde synes kommunen så ringa, att den kan lämnas åsido, och att på grund av förhållandena det icke heller föreligger något oavvisligt behov av att stadga någon av de andra förut omnämnda inskränkningarna beträffande fastighetens användning. Vidare kan fastighetsägaren vara obenägen att underkasta sig dessa långt gående inskränkningar i sin handlingsfrihet, men däremot vara villig att tåla att allmänheten utnyttjar fastigheten för friluftsliv, om också därigenom skulle uppstå vissa olägenheter för honom. För dylika fall bör möjlighet finnas för kommunen att med markägare träffa avtal, som utan att markägaren i övrigt ålägges några inskränkningar i sin förfoganderätt över fastigheten, tryggar allmänhetens rätt till färdsel över och vistelse å fastigheten, även om de gränser skulle överskridas som i allmänhet gälla beträffande utövningen av alle mans rätt.
De avtalsbestämmelser, som här ovan diskuterats, tillhöra den kategori, som inskränka den ena avtalslutande partens handlingsfrihet i avseende å hans befogenheter att utnyttja en honom tillhörig sak, i detta fall en fastighet. Däremot giva de icke den andra avtalslutande parten någon rätt att för sina syften positivt utnyttja fastigheten. I viss mån annorlunda kan det kanske synas förhålla sig med de sist diskuterade bestämmelserna angående allmänhetens rätt att begagna fastigheten. Det kommer emellertid icke här an på att kommunen skall förvärva någon nyttjanderätt av sådan art, som regleras i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Vad kommunen behöver är endast att i viss omfattning utvidga och trygga den rätt till färdsel över och vistelse å fastigheten m. m., som är medgiven enligt de för allemansrätten gällande rättsgrundsatserna. Det är med andra ord fråga om en genom frivilligt avtal åstadkommen utökning av den legala inskränkning av äganderätten, som allemansrätten innebär. Utredningen återkommer i det följande till denna fråga.
Något lagligt hinder att ingå avtal med fastighetsägare beträffande ovan angivna ämnen förefinnes icke. Sådana avtal skulle utan tvivel tillerkännas rättsverkningar kontrahenterna emellan. Detta kan dock icke vara tillräckligt för en kommun, som vill genom sådant avtal ordna markfrågan för sin befolknings friluftsliv. Avtalet skulle för kommunen bli av mycket ringa värde, om det icke binder också nya ägare till fastigheten. Huruvida det enligt svensk gällande rätt är möjligt att ingå för ny ägare bindande avtal av detta slag eller om därför fordras särskilda lagstiftningsåtgärder samt, i sistnämnda fall, huru en ny lagstiftning i sina huvuddrag bör utformas, skall undersökas i nästa kapitel.
