Sida:SOU 1940 12.djvu/191

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
189

särskild rätt till fastigheten, som är av den art att de båda rättigheterna icke kunna jämte varandra bestå, vilket kan vara förhållandet såväl ifråga om två olika servitutsrättigheter som en servitutsrätt och en nyttjanderätt, kan trygghet beredas genom att söka inteckning för servitutet.

Det sakrättsliga skydd, som servitut sålunda åtnjuter, är som av den lämnade redogörelsen framgår icke fullt betryggande. Man bör icke underskatta den risk, som även ett intecknat servitut löper att gå förlorat i händelse av exekutiv försäljning av fastigheten. För personalservitut av det slag, varom här är fråga, måste denna risk antagas bli större än för de vanligen förekommande realservituten, enär ett sådant personalservitut, på grund av de inskränkningar beträffande fastighetens användning de skulle innebära, får förmodas verka relativt kraftigt nedpressande på köpeskillingen vid utrop med förbehåll om rättighetens bestånd. Man skulle därför måhända kunna ifrågasätta, huruvida det icke vore önskvärt att förläna dem ett starkare rättsskydd och låta dem gå före all annan rätt till fastigheten såsom fallet är beträffande exempelvis servitut, som förvärvas genom expropriation. Detta låter sig emellertid näppeligen göra. Det vore nämligen då, av hänsyn till eventuella innehavare av fordringsinteckningar eller särskild rätt till fastigheten, icke möjligt att åt kontrahenternas fria skön överlämna bestämmandet av vederlagets storlek. Detta skulle nödvändiggöra ett särskilt förfarande för vederlagets bestämmande och för dess fördelning mellan olika efter mönster av vad som gäller ifråga om expropriation. Av praktiska skäl måste det då också anses uteslutet att fastställa periodiska betalningar av vederlaget, vilken form för vederlagets utgående enligt utredningens mening i många fall är av stor betydelse för det ifrågasatta personalservitutets användbarhet. Utredningen är också av den uppfattningen, att det rättsskydd, som de genom avtal tillkomna realservituten enligt gällande regler åtnjuta, trots risken vid exekutiva försäljningar, skall visa sig vara fullt tillräckligt för att skänka de ifrågasatta personalservituten nödig användbarhet för de kommuner, som vilja begagna sig därav för att ordna markfrågan för sin befolknings friluftsliv. Nämnda risk torde nämligen få större praktisk betydelse, endast om den fastighet, som beröres av avtalet, är högt intecknad. För övriga fastigheter torde man däremot kunna i praktiken bortse från denna risk, och om en fastighets inteckningsförhållande finns det ju möjlighet att göra sig underrättad, då fråga uppkommer om ingående av avtal av förevarande art.

Av avgörande betydelse för bedömandet av huruvida det ifrågasatta personalservitutet är ägnat att underlätta bildandet av särskilda fritidsområden är, såsom nyss framhållits, även frågan om storleken av det vederlag, som fastighetsägaren kan tänkas komma att betinga sig. En förhandsberäkning av det ekonomiska värdet av vissa av de inskränkningar beträffande fastighetens användning, som kunna komma ifråga vid dessa servitut, erbjuder givetvis stora svårigheter. Helt i avsaknad av någorlunda fasta utgångspunkter är man dock därvid icke.