Sida:SOU 1940 12.djvu/193

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
191

ålder, äro såsom förut anmärkts i allmänhet obetydliga. Kalhuggning av större skogstrakter torde numera förekomma jämförelsevis sällan, och i allmänhet lärer kalhuggningsmetoden icke för skogsägaren ställa sig i högre grad fördelaktig jämförd med en bländningsvis bedriven avverkning. Vill man hålla skogsbeståndet inom fritidsområdena vid en mycket hög ålder, får man visserligen räkna med att det ekonomiska utbytet av skogsskötseln faller, men i allmänhet är det för bevarande av ett fritidsområdes användbarhet för sitt ändamål fullt tillräckligt, att skogens ålder håller sig inom eller endast obetydligt avviker uppåt från den åldersgräns, som vanligen iakttages vid ett normalt uthålligt skogsbruk. Emellertid får man icke bortse ifrån att det med hänsyn till olika omständigheter, såsom skogsmarkens beskaffenhet och avsättningsförhållandena på trävarumarknaden, kan för skogsägaren framstå såsom värdefullt att, inom de gränser skogsvårdslagstiftningen uppdragit, ha fria händer att avverka även jämförelsevis ung skog, och att han därför givetvis icke är villig att avstå från denna frihet utan vederlag. Då emellertid de servitut i avseende å skogsskötseln, som äro önskvärda för att bevara ett fritidsområdes natur, i regel icke skulle komma att innebära någon större minskning i skogsbrukets avkastning, bör det i normala fall vara möjligt för kommunerna att få till stånd avtal därom mot villkor, som kommunerna måste anse fördelaktigare än köp.

De servitut i avseende å sten-, grus- och sandtäkt, vattenföroreningar, stängselhållning och betning samt jakt och fiske å fritidsområden, vilka en kommun kan finna det erforderligt att förvärva, torde, såvida icke särskilda förhållanden föreligga, icke bli av sådan karaktär, att de kunna befaras medföra någon avsevärd kostnadsökning för kommunerna.

Vad slutligen angår den rätt, som skulle tillkomma allmänheten att vistas å fritidsområdena, vare sig den nu blir uttryckligen omnämnd i avtalet eller icke, så äro naturligtvis verkningarna i förevarande hänseende framför allt av psykologiska skäl svårbedömbara. Många markägare reagera ju mycket kraftigt mot det sätt varpå och den omfattning vari den i alle mans rätt ingående friheten att vistas å annans mark nu utövas. De markägare, som ha denna i och för sig mycket förklarliga inställning, komma förmodligen att fästa stort avseende vid de ökade olägenheterna i detta hänseende, som de befara skulle bli en följd av att ett särskilt fritidsområde tillskapades på deras mark. Till de särskilda fritidsområdena måste ju tillströmningen av folk förmodas komma att bli större än på andra marker. Det är troligt att dessa eller andra liknande synpunkter hos markägarna kunna göra dem mindre benägna att träffa avtal om upplåtelse av personalservitut för bildande av fritidsområden. I varje fall måste man antaga, att dessa synpunkter komma att i många fall verka höjande i fråga om anspråken på vederlag såvida icke andra särskilda omständigheter tillkomma. En sådan omständighet kan vara att kommunen förbinder sig att inom fritidsområdet ombestyra erforderlig vakthållning och tillsyn. Fritidsutredningen har förut framhållit nödvändigheten av att inom fritidsområdena upprätthålles en god ordning och att tillsyn utövas till undvikande av skadegörelse. Man torde