Sida:SOU 1940 12.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
201

avgöra, huruvida avsikten med ett avtal varit att underlätta bildandet av ett fritidsområde eller ej. Liknande svårigheter möta emellertid rättstillämpningen även i fråga om realservituten. Så är t. ex. förhållandet då det gäller att bedöma, huruvida avtal angående förbud mot viss bebyggelse tillkommit i syfte att förhindra konkurrens.

Såsom servitut skall enligt lagen också behandlas avtal om skyldighet för fastighets ägare eller innehavare att tåla, att allmänheten färdas över eller uppehåller sig å fastigheten i större omfattning än enligt vedertagna allmänna rättsgrundsatser är för envar lovligt. Det är här icke fråga om ett vägservitut i hittills gängse mening eller om någon nyttjanderätt till fastigheten, utan om en utvidgning av den alle man tillkommande friheten att vistas å annans mark. Inom ett fritidsområde är det önskvärt att allmänheten har en relativt stor rörelsefrihet och framför allt att klarhet råder angående gränserna för denna rörelsefrihet. Syftet med stadgandet är att bereda möjlighet för att genom avtal med markägarna inom fritidsområdena trygga rörelsefrihet åt allmänheten utan andra begränsningar än dem, som framgå av servitutsavtalets bestämmelser. I främsta rummet har utredningen tänkt sig, att genom sådana avtal skulle för fritidsområdenas vidkommande skapas klarhet om att de i alle mans rätt ingående friheterna att begagna annans fasta egendom få utövas även av ett större antal människor och även om till följd av allemansrättens utövning i större skala för fastighetsägaren skulle uppkomma olägenheter, vilka han annars icke skulle behöva finna sig i. Också i andra hänseenden bör allmänhetens rörelsefrihet genom dylika servitutsavtal kunna utvidgas och preciseras antingen för ett helt fritidsområde eller för en del därav allt efter markens beskaffenhet och andra omständigheter, som kunna vara bestämmande för behovet av ökad rörelsefrihet och för markägarnas villighet att medgiva sådan. Utredningen har i den allmänna motiveringen (kap. XII) framhållit att fall kunna tänkas, då avtal om servitut för bildande av fritidsområde innefattar enbart bestämmelser angående allmänhetens färdsel och vistelse å en fastighet och icke tillika angående skyldighet för fastighetsägaren att underlåta viss användning av fastigheten. I dylika fall, då avtalet alltså vilar på den förutsättningen, att inga inskränkningar i markägarens handlingsfrihet i berörda hänseende behöver åläggas honom, är det uppenbart, att åt avtalet icke kan givas den innebörden, att den allmänheten tillförsäkrade rörelsefriheten går före fastighetsägarens intresse av att kunna på ekonomiskt mest fördelaktiga sätt utnyttja sin mark. Härav följer, att servitutets innehåll och omfattning blir i viss mån beroende av de dispositioner i avseende å fastighetens användning, som kunna komma att vidtagas efter avtalets ingående. Om exempelvis allmänheten genom avtalet medgivits viss rörelsefrihet å någon till en fastighet hörande utmark, gäller därför detta medgivande icke sådan del av utmarken, som sedermera förvandlas till åker eller bostadstomt.

Avtal angående servitut för bildande av fritidsområden kan enligt första stycket av paragrafen slutas av kronan, kommun, municipalsamhälle och