eller eljest på mark, som tillhör ägaren av den tjänande fastigheten, följer icke av servitutsavtalet, utan grundar sig på särskild upplåtelse av nyttjanderätt till marken. Nyttjanderättshavares befogenhet att i sitt ställe sätta annan är helt fristående från den motsvarande befogenhet, som eventuellt kan tillerkännas servitutshavare. Genom ombyte av servitutshavare ökas således icke »besvär och last» i lagens mening som i och med servitutsupplåtelsen lagts å den tjänande fastigheten, ehuruväl det icke kan anses helt uteslutet, att under vissa förhållanden ett ombyte av servitutshavare kan medföra en förändring beträffande besöksfrekvensen å fritidsområdet. Vad åter beträffar fastighetsägarens intresse av att ny servitutshavare kan på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina förpliktelser enligt servitutsavtalet, må till en början framhållas, att servitutshavarens person vid personalservituten icke spelar tillnärmelsevis samma roll som exempelvis arrendatorns person i fråga om ett arrendeavtal. Personalservitutet ger icke servitutshavaren några befogenheter att begagna fastigheten, och han kan därför icke utöva något inflytande på fastighetens skötsel och hävd. Däremot är det givetvis av betydelse för fastighetsägaren att servitutshavaren kan i behörig ordning fullgöra förpliktelser att betala för servitutet utfäst vederlag och att han icke eftersätter åtaganden i fråga om tillsyn över allmänhetens uppträdande och de hygieniska förhållandena inom fritidsområdet. I dessa hänseenden har emellertid fastighetsägaren möjlighet att skydda sig genom att göra det ordentliga fullgörandet av sådana förpliktelser till villkor för servitutets bestånd, så att bristande fullgörelse av villkoren medför servitutets förverkande. Det synes därför icke behöva väcka betänkligheter att tillerkänna innehavare av personalservitut substitutionsrätt under förutsättning att den, till vilken servitutet överlåtes, uppfyller de kvalifikationer, som i lagen uppställts såsom villkor för innehav över huvud av personalservitut, vilket innebär, att den nye servitutshavaren skall vara antingen ett sådant offentligrättsligt rättssubjekt, som omnämnes i 1 § första stycket, eller också förening eller stiftelse, som erhållit Konungens tillstånd att förvärva servitutsrätten (se härom vidare under 4 §). Utredningen har emellertid ansett, att härutöver bör uppställas det villkoret för substitutionsrätten, att den nye servitutshavaren är sådan, att jordägaren skäligen kan nöjas med honom.
I överensstämmelse med de ovan anförda synpunkterna har i paragrafens första stycke intagits stadgande om att innehavare av personalservitut må, därest i servitutsavtalet betingat vederlag är till fullo guldet, i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas, dock endast kronan, kommun, municipalsamhälle eller kommunalförbund eller ock förening eller stiftelse, som erhållit Konungens tillstånd att övertaga servitutsrätten. För de fall åter, då vederlaget ej är till fullo guldet, har det synts befogat att giva fastighetsägaren möjlighet att förhindra, att ett nytt rättssubjekt inträder såsom servitutshavare. I dessa fall torde det kunna antagas, att det för servitutet betingade vederlaget i allmänhet utgår periodiskt i förhållande till avtalstidens längd, på samma sätt alltså som vid arrende, och även om
