Sida:SOU 1940 12.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
209

så icke skulle vara fallet, utan det är fråga om en amortering av vederlagets totalbelopp, kan man likväl utgå ifrån att servitutets bestånd är betingat av att framdeles förfallande vederlagsbelopp erläggas. Servitutsförhållandet har här icke samma stadga som då vederlaget är till fullo betalt. Det har därför synts lämpligt föreskriva, att servitutshavare, som i dessa fall vill avhända sig serivtutsrätten, skall i första hand vända sig till fastighetsägaren och erbjuda denne att mot skälig lösen göra fastigheten fri från servitutet. Först om fastighetsägaren finner sig icke kunna eller om han icke vill inlösa servitutet, står det alltså servitutshavaren öppet att under samma betingelser, som gälla för det fall att vederlaget är tillfullo erlagt, sätta annan servitutshavare i sitt ställe. Denna rätt att sätta annan i sitt ställe bör emellertid icke stå servitutshavaren öppen hur länge som helst. Den har därför begränsats till två år efter det servitutet hembjöds fastighetsägaren till inlösen. Kommer icke överlåtelse av servitutsrätten till stånd inom nämnda tid, måste alltså servitutshavaren, om han vid en senare tidpunkt vill sätta annan i sitt ställe, ånyo först vända sig till fastighetsägaren, såvida icke under tiden vederlaget blivit slutbetalt, för vilket fall första stycket av paragrafen blir tillämpligt.

Några föreskrifter om hur löseskillingen bör beräknas har utredningen icke ansett sig böra föreslå. Att angiva några bestämda beräkningsgrunder är här, liksom i fråga om motsvarande inlösenförfarande vid arrendeavtal eller i fråga om avlösning av servitut enligt 7 § i 1907 års servitutslag, varken lämpligt eller möjligt. På samma sätt som i sistnämnda två fall skall, i händelse överenskommelse ej kan träffas angående vad som bör utgå i lösen, frågan därom avgöras av skiljemän. Det är endast frågan om lösenbeloppet som det tillkommer skiljemännen att avgöra. På andra frågor äga skiljemännen ej ingå. Det föreskrivna skiljedomsförfarandet är obligatoriskt, och parterna kunna alltså icke i stället gå direkt till domstol. Däremot står det kontrahenterna öppet att genom avtal överenskomma om annat sätt för lösenbeloppets bestämmande.

De i denna paragraf givna reglerna angående rätt för servitutshavare att sätta annan i sitt ställe äro icke av tvingande natur. Fastighetsägaren är således oförhindrad att i servitusavtalet göra förbehåll om att servitutshavare icke skall hava denna rätt.

Utredningen önskar i detta sammanhang framhålla vikten av att en jordägare, som står i begrepp att upplåta personalservitut till sin fastighet gör klart för sig, att servitutet kommer att gälla till förmån för allmänheten och icke endast den kategori därav, som närmast företrädes av hans medkontrahent. Är exempelvis medkontrahenten en förening, bör han därför vid bestämmandet av det kontanta vederlaget och andra villkor, som hänföra sig till att servitutet ökar allmänhetens rätt att uppehålla sig å fastigheten, beakta att de framtida olägenheterna för fastighetens innehavare kunna bliva större än om enbart föreningens medlemmar komme att under fritiden idka friluftsliv å fastigheten.

674 4014