till nye ägaren. Detta gäller även skadeståndsanspråk, som kan grundas å bestämmelserna i 3 § av 1907 års servitutslag jämförd med 1 kap. 4 § nyttjanderättslagen, för den händelse servitutet till följd av överlåtelse eller exekutiv försäljning av fastigheten kommer att helt eller delvis upphöra.
9 §.
Avtal om servitut för bildande av fritidsområde torde ofta komma att innehålla bestämmelser angående rätt för antingen fastighetsägaren eller servitutshavaren eller bådadera att uppsäga avtalet under vissa betingelser, såsom vid bristande betalning av vederlag eller i fall av underlåtenhet att fullgöra andra åtaganden enligt avtalet. Uppsägning kan också förekomma på grund av stadgande i denna lag, 7 §. Bestämmelser böra därför, lika litet som i fråga om arrendeavtal, saknas beträffande viss form för uppsägningen, beträffande tillvägagångssättet när uppsägning skall ske hos en korporation eller samfällighet, beträffande rätt att verkställa uppsägning hos den, som satts att å jordägarens vägnar uppbära vederlag, och beträffande tillvägagångssättet vid uppsägnng i sådana fall, då den, hos vilken uppsägningen skall ske, ej träffas i sitt hemvist. Dessa bestämmelser böra vara desamma som i fråga om uppsägning av arrendeavtal. I denna pragraf har därför upptagits en hänvisning till stadgandena i 2 kap. 38 § nyttjanderättslagen.
10 §.
Samma skäl, sm motiverat införandet i nyttjanderättslagen av stadgande om en särskild kortare preskriptionstid för framställande av fordringsanspråk på grund av arrendeavtal, kunna åberopas för att en dylik särskild preskriptionstid bör gälla även beträffande fordringsanspråk, som grundas å avtal om servitut för bildande av fritidsområden. Sistnämnda avtal torde nämligen även de ge upphov till ömsesidiga anspråk, vilket kan leda till uppenbara olägenheter för den ene eller andre parten, såvida icke en fullständig och slutlig uppgörelse framtvingas inom en tid, då tillfälle till utredning är för båda parterna lika öppen. I överensstämmelse med vad som stadgats i 2 kap. 41 § nyttjanderättslagen har med anledning härav i förevarande paragraf upptagits en bestämmelse om att talan om fordringsanspråk på grund av servitutsavtal, som avses i denna lag, skall anhängiggöras inom två år från det avtalet upphörde att gälla, vid äventyr att annars rätten till talan är förlorad. Liksom vid arrendeavtal medgives dock den part, mot vilken talan blivit i rätt tid anhängiggjord, rätt till kvittning för fordran, som ej blivit sålunda bevakad. Detta preskriptionsstadgande innebär allenast en begränsning av den vanliga 10-årspreskriptionen. På grund av 10-årspreskription kan alltså ett fordringsanspråk vara förfallet, innan den särskilda preskriptionstiden enligt förevarande prargraf utlöper. Den särskilda preskriptionstiden avser endast fordringsanspråk, som grundas omedelbart på servitutsavtalet och gäller alltså icke anspråk på skadestånd för brottsligt förfarande.
