Rörande bestämmelsen om expropriation för kommunala ändamål yttrade departementschefen 1912:
Enligt förslaget skall expropriation kunna förekomma, så snart det är fråga om något en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna ändamål. Under det att allmän expropriationsrätt för statsändamål icke upptages, föreslås alltså en sådan för kommunala ändamål. Anledningen härtill är att å ena sidan kommunernas uppgifter hava en naturlig begränsning, som utesluter faran för mera vittutseende ingrepp i jordförhållandena, men att dock å andra sidan ganska många och växlande syften anses falla eller kunna med fördel dragas inom ramen för de större eller mindre, borgerliga eller kyrkliga kommunernas verksamhet. Att rena förvärvsändamål äro uteslutna följer av uttrycket »allmänna ändamål». Under denna beteckning synas i huvudsak vara att hänföra dels fullgörande av uppgifter, som enligt gällande författningar åligga kommunerna, dels utförande av anläggningar, avsedda att upplåtas till allmänt begagnande. Till företag av det senare slaget höra bland annat anläggningar för en orts förseende med belysning eller drivkraft. Om en kommun för dylikt ändamål har behov av att expropriera ett vattenfall, skall enligt förslagets mening sådan expropriation kunna medgivas.
I en motion till 1913 års riksdag (II: 267) föreslogs bland annat en omformulering av bestämmelsen om expropriationsrätt för kommunala ändamål, enligt viken de tillåtna kommunala expropriationsändamålen specificerades. Motionären anförde härom:
Expropriationsrätt föreligger jämväl enligt Kungl. Maj:ts omförmälda förslag: »för något en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna ändamål». Enligt herr statsrådets yttrande till statsrådsprotokollet är under omförmälda expropriationsbegrepp att hänföra jämväl expropriation av ett vattenfall i och för en anläggning för en orts förseende med belysning eller drivkraft. En kommun skulle alltså vara berättigad att för något sitt ändamål expropriera ett vare sig monterat eller omonterat vattenfall, beläget hur långt från samhället som helst. Jämväl denna utsträckning av expropriationsrätten synes mig innebära ett oberättigat intrång i en ägares av ett vattenfall fria förfogande över sin egendom och skulle även kunna lända till förfång för kommun eller samfällighet, som med hänsyn till belägenheten kunde hava mera befogat anspråk att få tillgodogöra sig detsamma. Herr statsrådet anför gentemot expropriationskommitténs förslag: »att expropriation skulle äga rum, så snart Konungen prövar nödigt, att fast egendom tages i anspråk för allmänt gagn», att en sådan uppgift skulle kunna bliva för Kungl. Maj:t alltför svår och ansvarsfull. Man kan i detta sammanhang framhålla, att samma svårighet må anses föreligga då det gäller en kommuns »allmänna ändamål». En uppräkning av de viktigaste eller mera säregna expropriationsanledningarna för kommunala allmänna ändamål synes därför vara jämväl i berörda hänseende den lämpligaste vägen. Ett sammanförande i § 1 av lagförslaget av å ena sidan rent allmänna ändamål och å andra sidan kommunala ändamål synes jämväl lämpligt.
Lagutskottet, som förklarade sig icke kunna biträda motionärens förslag, anförde:
De skäl som nödvändiggjort en uppräkning av expropriationsändamålen i fråga om expropriation för statens behov, föreligga icke med avseende å en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna ändamål. Såsom departementschefen framhållit, torde å ena sidan kommunernas uppgifter hava en naturlig begränsning, som utesluter faran för mera vittutseende ingrepp i jordförhållandena, under det å andra sidan ganska många och växlande syften anses
